1 EF CM al dessa. I sju år (1817—23) var general Birch anställd i Stockholm som tjenstgörande öfveradjutant för norska armån. Omfattad med stor ynnest för sina kunskaper och sin redbarhet af Carl Johan, råkade äfven han ut för missödet att drabbas af konungens onåd, men för en åtgärd som länder Birch till heder. Efter den olyckliga utgången af Polens frihetskamp 1830, stiftades i Kristiania en polsk komite, i ändamål att understödja de olyckliga frihetshjeltarne. Birch tvekade ej att blitva komitens ordförande och en af dess verksammaste ledamöter. Rysslands minister klagade härötver, och särdeles att en at konungens adjutanter, som tillika innehade ett högt militärbefäl i Norge ända upp till finska gränsen, tördristade sig att mottaga en sådan befattning i komiten, och Birch blef verkligen för någon tid disgracerud. Men det var icke generul Birchs militära verksamhet som här skulle skildras, uian hans fredliga, inom en ster, der han dock äfven kämpade otuliga strider och sanuolikt ofta blef sårad intill hjertroten, men utan att ändå hvarken svigta eller förblöda under mer än fyrtio års ifrigt fortsatt kamp — i välgörenhetens mödosamma tjenst. ?) Under sitt sjuåriga vistande i Stockholm, der general Birch ionerligt slöt sig til ör-) verste at Forsell, blef han vittne till de välsignelserika trukterna, som de nödlidandes vänner? ästadkommo. Han förde med sig intrycket deraf till Throndhjem, dit han förflyttades och der han utfärdade inbjudning till ett dylikt sällskops bildande, som snart kom till stånd och stiftade den första asylen i Norge. I många för välgörenhet afsedda sällskap inom Norge har an under sin långa leinad varit dels stif tare, dels en af de verksammaste ledamöterna. Han har varit en ?välgörenhetsagent i stor skala och i en helt och hållet egendomlig stil. Hans bostad i Kristiania var under en låvg töljd af är en välgörenhetsbyrå, dit alla behöfvande och många tallna? förtröstansfullt begäfvo sig. Dit kommo dagligen sjuka, halta och lama, fyllbultar, hvilka nykterhetslötten för tjugonde gängen sattes på prof, fåtängor, som lupit bort från sin läst och hvilka bortkollrade anlag änyol skulle bringas i nyttig verksamhet — kort sagdt, den törunderligaste samling af subjekter, hvilkas skijaktighet i fysiskt och moraliskt hänseende var större än den, som betingas af raceskilnaden, och som blott hade en enda beröringspunkt — nemligen denna välgörenhetsagents personlighet, me delpunkten för hundrade tråder, som alla af honom sattes i gäng. Den gamle mannen förde noggrann bok öfver alla dessa irrande varelser; han visste hvar de skulle få hjelp, hvilka han kunde anlita om bistånd, och hans åkdon var i ständig verksamhet gata upp och gata ner och förde honom till alla dem, på vilka den gamle mannens hjertliga tilltal aldrig förfelade att verka. Hjertligheten, deltagandet i andras nöd och en outtröttlig verksamhetslust utgjorde nyckeln till de hjelpkällor, som general Birch tog i anspråk. Han verkade genom brer och samtal, han skickade sjelfva subjekterna, för hvilka han ville verka, till andra välvilliga personer, som han kände i staden, och han kom slutligen sjelf haltande och arbetande sig upp för trapporna till dem, och mången upptyllde då hans bön, om ej af annat mouv, så åtminstone för att lå vara i fred och ro — till härnåst. Det är naturligt att Birch med sitt varma deltagande hjerta, ofta intresserade sig lör personer, som sedan visade sig hjelpen ovär dig, och derföre kallade man hunom — liksom en anvan norsk filantrop, Berndt Auker — alla dårars: förmyndare?. Men ligger icke ätven håri et loiord? Bevisar det icke en tilltro på menskligheten, så mycket mera upplyftande ju större hvardagslifvets kraf siälles på god. attester tör moralisk vandel?? Dagen efter min ankomst till Kristiania begat jag mig till general Birch. Hans bo stad var ytterst tarflig. I förstugan stodo åtskilliga personer, som erinrade om dem, hvilka dagl.gen ses i vår poliskammare vid sessiouens borjan — hjelpbehöivaude, som så lätt falla, eller redan tallit offer för behofvet och frestelsen. Atmosferen var motbjudande. Jag inträdde i et rum, der åtskilliga de förstkomna slagit sig ner i afvaktan på företräde. Sällskapet var icke heller der inbjudande. Jag hörde nägon tala ömsom vänligt, ömsom allvarligt i det inre rummet. Den oro, som stod tecknad på de väntandes anleten, stack af mot den belåtenhet, som spårades hos dem, hvilka kommo ut. Andiligen blef det min tur att träda in. I det ytterst tarfligt möblerade rummet mötte mig en gammal anspråkslöst klädd, högrest man, med ett vördnadsvärdt hjertegodt ansigte. Dä jag framförde helsningen från general Boj, tick jag ett famntag, som bevisade att den gamle mannens varma känslor äfven egde ett kraftigt uttryck. Vi kommo snart till tals. Han yttrade sig med stor hänförelse om Sverge, om alla sina gamla vänner der, af hvilka dock de flesta numera, som han uttryckte sig, gått förut?, om Stockholm, der han lefvat så lyckliga dagar, och der han ?lärt så mycket — 0. 8 v. Då jag gjorde en antydan på hans filantropiska verksamhet, så svarade han leende: ?Den fortsättes nu mer af vana än af behof, ty vårt fattigväsende är nu ganska bra och blir med hvart år bättre, och min mission är fullbordad.? ?Helsa Boij så hjertligt ifrån mig?, yttrode han slutligen, ?och säg honom att jag aldrig har glömt hans vänskap till mig, och skal: aldrig upphöra att bedja Gud om godt för hans kära fosterland.? 7) På konungens befallning företog Birch 1829 en inspektionsresa till Vardöhvus fästning och den ryska gränsen. Han medförde då ett på Eidsvold under riksförsamlingens dervaro (1814) begagnadt fältboktryckeri, som han ai armelcepartementet inköpte för egen räkning. På resan medtoljde presten Holst för aut atlösa den i Vadsö anställde Stockfleth, ryktbar genom sitt varma intresse för lapparnes upplysning. Dessa tre män blefvo nu ensc om att på det sätt använda sin lediga tid i tVardöhus, ait Stockfleth förlattade några re tligiösa skritter på lappspråket, hvarefter Birch mm mm mt Mm som KR mesm som —