tårar. Hvad var nu att göra? Grefve Cavour var icke den man, som lät sina väl anlagda planer tillintetgöras af en flickas Pnyck?, äfven om denna flicka var en prinsessa. Likasom vanligt i svåra och invecklade fall, beslöt han satt slå ett djerft och afgörande slag, som skulle nedslå alla små motstånd, som förmätet uppreste sig i hans väg. Han lät prins Napoleon komma till Turin och öppet uppträda såsom friare, hvarefter ett afslag enligt hofetikettens kodex skulle varit detsamma som en skymf. Genom detta djerfva drag trodde hen sig kunna öfvervinna hvarje motstånd och föra saken till ett lyckligt slut. Det var i Januari år 1859, som franske kejsarens kusin, ledsagad af hela den euro eisk . diplomatiens blickar, gjorde sin ryktara tur från Paris till Turin. Trots det tvång, som detta raska steg utöfvade på förhållandena, var vägen till målet likväl långt ifrån fri, ty Victor Emanuel, rättfram och naturlig som han är, ville icke tillåta att några diplomatiska konsiderationer skulle utöfva något våld på hans dotters känslor och böjelser. Med mera öppenhet än klok varsamhet sade konungen till sin gäst, då denne formligen anhöll om prinsessans hand: Monseigneur, det skulle på det högsta glädja mig, om jag kunde få den lyckan att kalla er min måg; men ÅAgamemnons och Iphige nias tider äro numera förbi. Om ni förmär vinna min dotters hjerta, så tillhör er hennes hand; men i motsatt fall kan jag :cke annat än beklaga, att min varma önskan måste bli ouppfylld.? Prinsen kunde naturligtvis ingenting invända mot detta bestämda och med rättfram öppenhet uttalade beslut. Han utbad sig och erhöll ett längre samtal utan vittnen med prinsessan. Elter samtalets slut trädde den unga prinsessan fram till sin far och förklarade med lugn uppsyn och ett vänligt leende att hon icke hade någonting emot det föreslagna giftermålet, hvarpå konungen genast helsade prins Napoleon såsom sin måg. På hvad sätt det hade lyckats prinsen att under det ofvannämnda samtalet stämma prinsessan till sin fördel, derom tiger historien. Ännu samma månad firades bilägret och förde prinsen sin brud till Paris. En öppen vagn förde det nygifta paret från Lyoneserbangärden till Palais Royal. Hon var dödsblek och dyster, och han, den tjocke mannen, såg helt trög och likgiltig ut. I början kände sig den i familjens sköte fromt och stilla uppfostrade prinsessan icke väl vid det yppiga och bullrande franska kejsarhotvet. Men sedan hon blef moder och kan dela sin tid mellan sina andaktsötningar och sina barns vård, har hennes lif blitvit bebagligare. Prinsessan Clotilde stiger tidigt upp, om sommaren klockan fem och om vintern klockan sex. Det första hon gör, sedan hon klädt sig, är att gå till sina barn och bedja vid deras sängar, och derpå beger hon sig till messan. Ioom Pariserverlden finnes det ganska många som mera beklaga prinsen än prinsessan och mena, att nan skulle ledas till döds vid sidan af sin fromma, dystra gemål, så framt han icke sökte sg förströelser utomhus. Vid hofvet imponerar emellertid den unga konungadottern såväl genom sin stränga morel som äfven till stor del genom en furstlig hällning, som de öfriga damerna i denna sfer icke alltid lyckas antaga. Hon egnar icke, i likhet med kejsarinnan, största delen af sin tid åt toiletten, men det oaktadt kan icke den strängaste kritik neka att denna är elegant och smakfull, ehuru i hög grad enkel. Hvarje morgon mellan tio och eltva leder hon det äldsta barnet vid handen och bär det yngsta på armen in i prinsens rum. för att låta de små få mottaga en faderlig smekning. I politiska angelägenheter och intriger blandar hon sig icke, och tager all. tid illa upp, om man söker utbedja sig hennes förord hos prinsen eller någon ännu högre stående person. Prinsessan är merendels tyst och sluten. Vid första anblicken förefaller hon härd och ovänlig; det är isynnerhet den skarpt hvältda pannan och den framstående nedra delen a: ansigtet som ger hennes hufvud ett strängt uttryck. Hennes ögon tyckas äfven skygga tillbaka och sluta sig för hvarje blick. Men ju mera uppmärksamt man betraktar henne, desto mera intagande blifva hennes drag. De djupblå ögonen tala om varm känsla. om svärmisk, innerlig hängifvenhet, och de rika blonda håret sprider ett retande skim mer ötver den hvita och mjella hyn. Hen nes hals och skuldror ha en verkligt pla stisk fulländning och väcka alla qvinno afund. Prinsessan Clotilde lefver i bästa för stånd med kejsarinnan, som åtminstone er gång i veckan aflägger ett besök hos henne: och kejsaren behandlar henne med ett slag: faderlig hjertlighet.