STOCKHOLM den 17 Jan, Det är ej alldeles ovanligt att se persosoner, som sviglat under den uppgift, som de förelagt sig och som de förklarat för sitt mål, sedermera i ett slags barnslig harm öfver misslyckandet, eller kanske än mer öfver det tadel detta framkallar, med ens sätta sig på tvären och vägra att vidare taga ens ett enda steg, göra någon enda ansträngning för att i någon mån vinna det pris som engång varit nog oförsynt att ej falla som stekta sparfvar ned i den halföppnade munnen eller mellan de korslagda armarne. Denna vresighet skall då förmodligen vara ett försök, att inbilla sig sjelf och andra, att man lidit orätt, att man har skäl att känna i förnärmad, att felet ligger på annat håll. I detta blad för den 11 innevarande månad är redogörelse meddelad för behandlingen af en först från dansk sida väckt fråga om ett ej ovigtigt närmande på det materiella området mellan de skandinaviska brödrafolken, hvilken frågas utgång är egnad att ådraga sig en ogillande uppmärksamhet. I förbigående må anmärkas den besynnerligheten, att svenska regeringen först den 18 Juni 1864, med hänvisning till den nya näringsförfattningen, gaf ett afslående svar å danska regeringens redan år 1861 framställda förslag om beviljande åt danske undersåter af samma rätt till handels idkande i Sverge, som tillkommer landets egna undersäter. En sådan senfärdighet hvarken vittnar om något synnerligt intresse för stärkandet af de materiella banden mellan rannfolken, ej heller kan det vara särdees uppmuntrande för den, från hvilken förslaget utgått, att vidare beträda samma väg. Annu besynnerligare är hvad som sedan följde. Svenska utrikesministern får uppdrag att hos danska regeringen utverka för svenska undersåter i Danmark enahanda rätt till handels och närings idkande, som numera i Sverge tillkommer såväl danskar som andra utländningar. Derpå gafs — skyndsamt och utan tidsutdrägt — från dansk sida ett svar, som utvisade att svensk undersåte i Danmark redan egde åtminstone lika vidsträckt rätt som dansk i Sverge, hvadan inga förändringar i det begärda syftet voro påkallade ; men tillika förklarade danska regeringen sig villig att, derest danska undersåter i Sverge finge samma rätt att idka handel som de infödda, äfven för sin del i detta hänseende sätta svenska undersåter i Danmark på samma fot som danska. I stället för halfmesyrer föreslås således från dansk sida, nu liksom 1861, en definitiv anordning, ytterligare betydelsefull derigenom, att förslaget förnyats under en sådan tidpunkt, som sednare hälften af år 1864. Det är detta förslag från dansk sida, att taga steget fullt ut, enär tuppfjäten i detta fall äro alldeles gagnlösa och obehöfliga, som K. M:t den 9 sistl. December ej funnit för närvarande böra föranleda nåon åtgärd. Förgätves frågar man sig, hvilka skäl kunnat bereda denna snöpliga utgång åt en treå fyraårig underhandling. Hvad man deremot ej kan stanna i ovisshet om, är det obehagliga intryck detta tillbakavisande af den framräckta handen måste alstra. Man kan redan mellan de kursiverade rader i den reaktionära Berlingske Tidende?, som förkunna svenska regeringens beslut för den danska allmänheten, läsa ett och annat om dess följder.