osammanhängande gåtlikt tal, hvilket gjorde nenniskorna än mer främmande för honom. Aldrig blef dock Margreta främmande för nonom, äfven när han syntes i sin mest afskräckande olikhet med dem som omgålvo nonom. Mellan dem två rådde oafbrutet ett stilla, godt förhållande, likt en enda stilla solig sommardag; och det berodde väl derpå att begge tyckte sig hafva behof af något jemnt och lugat att fästa sig vid. De vackra, tysta sensommarqvällarne, då Margreta gick ute och pysslade i sin ?hage?, sick han ofta dit ned till Prestsäter med sin katches eller bibellexa; och var hon ledig från trädgårdsarbetet, så satte hon sig med en linnesömnad på gräsvallen och han låg bredvid, under det hon eiter folkets sätt att tänka, uttydde frågor för honom, som han ej under den presterliga förklaringen fått klara för sig eller haft sinne att uppfatta. Detta förtroliga förhållande, kunde väl tyckas oförståndigt af henne, en gift hustru. Men det bevisade bäst huru rent hon i sitt eget hjerta betraktade det, då hon aldrig dolde, hvarken för man eller busfolk, huru gerna hon tillbringade dessa fristunder i hagen. rolket är dock allestädes sig likt. Hvad rent är skall orent göras. Och så började man med att hviska, och slutade med att tala högt nog i bygden om de två. Sjelf visste Margreta om intet, förrän de en vacker dag under middagsrasten öfverraskades af Niklas. Han var mycket inställsam, men just det varskodde Margreta, och hon såg af hans min, att folk börjat tyda och förtyda och fann att hon mäste öfverge hagen och fristunderna der. Det var omkring en månad efter det nattliga mötet på Prestsätersfjellet, som för