;j vid knifven der! Det är ingen lekska ör dig.... Det är slut, som jag säger, men åt det gerna vara ett godt slut, gerna för mig! I det han sade detta, sökte han likväl befria sig från hennes omslingrande armar. I ett nu stod hon upprätt vid hans sida, med hans knif i sin hand. Om hon ville bruka den mot honom eller sig sjelf, blef aldrig bekant. Det uppstod en kort strid. Knifven var åter i hans ego. — Snabb som en skrämd iågel var hon försvunnen. Han tyckte sig väl se en smidig skugga en stund derborta på högsta bergspetsen, skakande handen hotande emot honom, men hen var ej säker derpå. NITTONDE KAPITLET. Och med tjenliga medel drefs tatarbandet den gången från sitt tillhåli på Prestsätersfjellet eller rättare på Qvarnebacken. Och uatarnes son gick åter ostörd. Men lång tid efter den natten på fjellet gick Gunerus Friberg än mer än vanligt för sig sjelf och rufvade öfver sin lefnadssaga. — Och ingen lät han bli slug på sig eller på sina tankar; och om någon särskildt frågade honom, huru han fått rätt på strykarnes anslag den natten, så svarade han icke, men blef mera blek än han brukade vara. Ja, han gick så tankfull den långa skogsvägen från och till kyrkan under det slutet af nattvardsläsningen pågick. Ibland undrade folk nästan om han ångrade sig att han velat blifva en kristen menniska. Och om någon lät förstå att han lade märke till hans tankfullhet, så bringade han i stället upp sitt sinne till en öfverdrifven brist på sans och samling, till en stämning, som yttrade sig än med spefull glädtighet än med