till de öfrigas förfång; emedan den i sjelfva massornas hjerta fostrar en byråkratidyrkan, som är all frihets och all värdighets död. När ett folk kommit till denna punkt, är det moget för slufveriet. Jag påstod, att en allvarlig frihet icke är möjlig annat än tillsammans med den fullständigaste jemniikhet. Jag vill nu påstå, att utan frihet finnes ingen jemnlikhet. Der, hvarest det är slafveri och despotism, finns det ej ensamt en despot; det måste ätven finnas en hierarki af despoter, en förmedlande och privilegierad klass såsom nödvändigt redskap för förtrye: ket, emedan ingen man, vore han också ett snille, ensam förmår hålla en hel nation i slafveri. Man finner denna förmedlande, styrande klass öfverallt i en eller annan skepnad: i Kina, i Turkiet, i Ryssland, ja allestädes, huru ogiltiga hennes juridiska rättigheter än må vara, huru förödmjukande alla 5e individers subordination, af hvilka den består, inför den suveräne herrskaren; om men betraktar henne i sin helhet såsom en massa, skall man alltid få se henne utrustad med ofantliga privilegier och en faktisk makt, som stundom till och med är verkligare än suveränens egen. I Frankrike likasom i nästan alla det vestra Europas länder är denna förmedlande klass alldeles gifven: det är bourgeoisien, de förmögnas klass, och isynnerhet de stora och medelstora proprietärernas klass i städerna: industriidkarne och köpmännen. Till dem måste läggas den juridiska, militära och civila byråkratiens hela personal, hvars ofantliga majoritet efter revolutionen rekryteras nästan endast bland bourgeoisien. Denna klass har i sjelfva verket ensam ärft alla revolutionens eröfrinar; alla dessa ha utfallit uteslutande till ess förmån. Revolutionen gaf ett dödligt hugg åt de båda klasser, hvilka fordom voro denna klass öfvermäktiga, och hvilkas tillvaro och oförsynta anspråk alltid varit de enda orsakerna till dess revolutionära tendenser. Presterskapet, numera besoldadt af staten, existerar väl ännu såsom ett redskap i den inre politiken, eller såsom en intrig från Rom, men det har ej längre någon egen och sjelfständig tillvaro i Frankrikes sociala organisation. Det är nu för tiden mindre en klass än ett slags svart byråkrati, som till den po:itiska maktens förmån sköter själarnes polis, och utan tvifvel kan intrigera mot staten, af hvilken den beror, men icke förmår uppritthålla sig utan denna. Adeln har efter revolutionen förfallit i ett tillstånd af löjlig fåfänga. Servil under Napoleon I, såsom hon redan var under Ludvig NIV:s regering, kifvades hon med den af kejsaren skapade nya adeln om de indrägtiga hofdrängsysslorna, Sedermera konspirerade hon under de restaurerade bourbonerna med presterskapet för att återlörvärfva de urgamla privilegierna och tvang derigenom bourgenisien att ån.o bli revolutionär. Det var hennes sista bedrift och så till sägandes hennes sista konvulsion: aflifvad af Julirevolutionen, fins hon i våra dagar icke till annat än säsom en ömklig vålnad; och på dessa fordom så mäktiga klassers ruiner iortfar den segrande bourgcoisien ensam att existera. Men deras nu alldeles verkliga död blef äfven signalen till bourgeoisiens revolutionära böjeisers slut. Hon har eröfrat allt hvad hon ville eröfra; det är bon, som genom sina adlade eller oadlade barn fyller alla indrägtiga platser och alla vigtiga embeten i staten och hon har numera ingenting annat än stalen öfver sig. Men hvad är väl staten annat än representanten för bourgeoisiens intressen och privilegier, skyddade, visserligen något brutalt, men ändå skyddade af militärdiktaturen. Efter de stora revolutionära hvälfningar, som upprörde verlden i slutet af 18 de århundradet, och efter de Napoleonska krig, som bletvo en naturlig följd deraf, och isynnerhet efter Julirevolutionen har suveräniteten verkligen ömsat plats ej blott i Frankrike, utan i nästan hela Euroja. Före revolutionen hade den hel och hållen befunnit sig i händerna på suveränerna eller såsom i England i händerna på suveränen och den stora adeln tillsammans. Det varl monarkiens gyllene tid. De suveräna fur-! starne i nästan hela Europa hade segrande gått ur striden med feodalismen, hvilken i så lång tid hade gjort dem makten stridig; enär bourgeoisien, som hade hjelpt dem i denna strid, ännu ej kommit att tänka på sin egen, bönföll hon, knotade stundom, men slutade alltid med att underkasta sig sitt öde, och de kunde med full rätt säga såsom Ludvig XIV, denne konung par excellence, allas deras ideal: Staten det är jag!? Alla Europas konungar, undantagandes Englands, egde då den allmakt, som kejsaren i Ryssland ännu innehar, icke för någon lång tid hoppas jag, och som kejsaren af Österrike och konungen af Preussen fåfängt sträfva att återvinna. Jag säger: fåfängt, ty man inser, att till trots för alla dessa fruktansvärda armåer, af hvilka de äro omgifna, och som äro dem trälaktigt tillgifna, emevan de helt och hållet bero af dem, fins det till och med i dessa i afseende å politisk frihet minst framåtskridande länder, en makt, som icke är jemlik med deras, utan densamma öfverlägsen: penningens makt. CUtan penningar intet Schweiz, sade redan fältmarskalken Montecuculi. Men på hans tid pungslog man folket efter behag; man förenade staterna; man höll till en dörjan några lika poetiska som skrymtaktiga tal; när detta ej hjelpte — det hjelpte nästan aldrig — hotade man dem, misshandlade dem Ntet och slutade ae (SSANG ANAL ud lnifeaon da! Mat är Innan lalrola I