har Frankrike haft någon så kkorrumperac regering. Demokratiens stora tamke, frihets entusiasmen, jemnlikhetsläran, j:a sjellva andan i revolutionen, hvilken åstadkommit så många und rverk, allt detta war störtadt för att lemna plats åt de fordua privilegierades och de nye uppkomlingarnes lumpna intriger och smursiga ärelystnad, dessa uppkomlingar, som bliivit rika genom hvad de stulit under den revolutionära stormen. Etter jemnlikhetsskräcken kom ojemnlikhetsorgicn. Detta var den nya despotismens vagga. Napoleon behöfde blott sträcka ut armen, för att bemäktiga sig detta förnedrade Frankrike, som öfverlemnade sig åt honom, utan att begära annan ersättning för sin förlorade frihet än en smula lugn; så föddes den nya franska staten, icke af revolutionen utan fastmera af dess negation. Hvilken är väl dess grundsats i dag? Friheten har hon förskjutit. Tillintetgjord at Napoleon såsom konsul och kejsare, har hon väl försökt äteruppvakna under restaurationen i form af en laglig opposition, och när de liberala i Frankrike insägo hennes oförenlighet med bourbonernas aristokratiska och klerikala syften, gjorde de till och med Julirevolutionen och omstörtade den legitime konungens tron, för att på densamma upp: sätta en liberal borgarekonung, Ludvig Filip. Friheten tick denna seger fören stund, mer tyvärr för en mycket kort stund, ty redan dagen derpå befann hon sig åter fjettrad och belagd med munkorg genoma bourgeoisiens fega och egoistiska korruption, hvil. ken öfverlemnade henne försvarrslös åt den byråkratiska centralisationens gordtycke. Då fjorde friheten åter en anstränjgning, och ikasom hon hade omstörtat bourbonernas tron, omstörtade hon Ludvig Fillips och gaf sig till och med republik. Tyvärr blef endast namnet förändradt. Hufvudisaken, statens centraliserade och byråkratiiska organi sation, källan till all despotism ii Frankrike. bibehölls såsom en relik af deessa blinda republikaner, och republiken hacde blott en dags tillvaro; och så länge som denna vidunderliga maskin gör tjenst, skall ingen frihet finnas för Frankrike, och lika litet skall det finnas någon för Europa. Men finns det väl, i brist på frihet, jemnlikhet? Man hör ofta sägas, att Frankrike är mera månt om jemnl:khet än om frihet, och att det är derföre som det föredrager den demokratiska kejserligheten framför den liberala och konstitutionella kuagligheten. Jag bekänner, att jag aldrig kunnat göra mig reda för, på hvad grundval denna kejsarrikets demokratiska och jemnlikhetsreputation hvilar. Är det månne på de nya baron-, grefve-, fursteoch bertigtitlar, som den förste och den tredje Napoleon skapat i öfverflöd? Man måste verkligem vara mycket kär i kejsaredömet, för att dleri se en stadfästelse af och en seger för jemnlikhetsprincipen. Man skulle kunna påstå, att det är ett nytt slags byråkratiskt, men icke arristokratiskt adelskap. Men dettta är icke alldeles sannt, ty alla nydanade titlar äro ärftliga, och till och med om det vore sannt, skulle jag säga: så mycket värre! Jag älskar ingen adel, men om jag -finge välja, skulle jag vida föredraga den historiska, legitima ari tokratien framför den byräkratiska. Den förra är visserligen allud förtryckande för folket, men hon visar sig åt minstone ofta lifvad af en ädel sjeliständighet i förhållande till suveränen, och så länge denna tradition af stolthet och historiska rättigheter bibehöll sig inom aristokratien, gjorae hon, ehuru belastande folken med sina privilegiers börda, dem ofta utmärkta tjenster, genom att göra dem hemmastudda i friheten, hvaremot den byråkratiska adeln, som är icke mindre förkrossande för folket, alltid är suveräinens, sin skapares och herres, slaf. Så beskaffad är hela adeln i Ryssland. I det landet har aldrig funnits någon annan aristokrati än den ärftliga byråkratiska, och man kan sluta till hvilken anda, som lifvar den, genom herrar officerares vid det kejserliga gardet nedriga och ohyggliga bedrifter i Polen. Den byråkrauska adeln är sämst och farligast af alla, emedan den, beröfvad all sjelfständighetsanda, all stödjepunkt, allt berättigande utom hos suveränen, nödvändigt måste bli ett servilt och fruktansvärdt redskap i despotens händer. Man påstår att den kejserliga regimens jemnliketstendenser bevisas derigenom, att det ej längre är nödvändigt att vara född adelsman för att stiga till en hög rang, att utmärkelserna och tjensterna icke längre bero af börden, utan af tjensterna och förtjensten, så att en liten intelligent borgare och en snillrik bonde kunna höja sig till graden af marskalk och premierminister. Den fruktansvärda revolution, som omstörtat Frankrike och Europa, skulle således, enligt detta löjliga resonnemang endast ha blifvit gjord för att öppna dörren till utmärkelsen och rikedom för några tusen personer, hvilka, öfvermodiga såsom alla acdlade upp komlingar, skola vida mer än bördsari stokraterna förkrossa och förödmjuka mil: lioner af dem, som dagen förut woro deras bröder. Hvem vet icke, att det icke finns någonting så hårdt som en uppkomlings hjerta, ingenting så vidunderligt löjligt som hans öfvermod och ingenting så obilligt som hans rättvisa. Jag vill gå ännu längre. Långt ifrån att tjena jemnlikheten, dödar denne skenbart för alla öppna dörr henne, ty den upphäfver folksolidariteten, emedan den i de mest intelligenta hjertan, hvilka såsom sådana borde ha tjenat den gemensamma goda saken, väcker den dåliga tanken på att stiga