granne öfver henne under yttrande: Rag: gen i dej, Lisa! kan du inte stå på bena! Aj! ännu en i högen, och åter en. Fyra man af kjortelregementet fallne! Nej, se der i högen Kocka-Gretas4 dotter i krinolin, som, i detta flickans tillstånd, presenterar sig som en marknadsbod med sina herrligheter till åskådande af den gode prosten och den nu församlade, i farten hbindrade offerpersonalen. Den behjertade presten kunde icke längre vara en stum åskådare, utan beslöt att räcka mor Lisa handen, för att hjelpa henne på benen. Ödet hade emellertid skickat det så, att mor Lisa fått sitt ena ben in uti SkockaX-flickans krinolin, hvilket gjorde ett oväntadt motstånd i mor Lisas uppresande, hvadan hon drog presten på sig eller rättare uti den fallna iruntimmershögen, hvarifrån hvarjehanda utrop och nödrop och lite smått grälande och svärjande utgingo, under det en och annan af den öfriga i församlingen småskrattade i mjugg. Ändtligen kommo de fallne på fötterna, men hade likväl så svårt insnärjt sig, dels mor Lisa och dels en annan qvinva, som fått sin schalfrans uti prestens rockknappar, så att kyrkovärdarne måste fram med knif för att göra slut på oredan. Banden uti prestkappan voro brustna, men presten tog sin kappa lös på armen och framsade omsider, etter väl afslutade porningallärer med thy åtföljande UPphygg igheter, sitt: Herren vare med Eder! och Herren vare tack och lof! samt välsignelsen i vanlig ordning. Allt var slut och hvar och en gick hem till sitt, och jag till gästgifvaregården, efter att hafva öfvervarit ett frispektakel af ganska komisk art, hvilket i mina ögon var förhållandet, icke blott med sjelfva det lilla extra nöjet, utan äfven och fast mera med det privilegierade katolska aflatskrämeriet. Jag fick oförtöfvadt efter gudstjenstens slut skjuts för att fortsätta resan. Unde vägen resonnerade jag med skjutsbonden om det irreligiösa 1 detia s. k. offrande. Bonden, som var en förståndig och tänkande man, medgaf gerna detta och tillade, att detta atlöningssätt för kyrkobetjeningen faller mycket ojemnt, emedan hederskänslan och välviljan få uppbära den egentliga bördan, medan njuggheten och egennyttan draga sig undan en billig och af ålder häfdad skyldighet. Genom offrens fördelning å personligheten, hemmauntalet eller fyrarne, menade han, skulle rättvisan bättre tillfredsställas. Jag upplyste honom, att i min hembygd (i gamla Sverge) finnas inga sådana kyrkospektakler. Väl har någon gång en fattig studerande fått tillåtelse att, som det heter, tigga offer eller kollekt4, men en kyrkoherde der skulle anse det i högsta måtto förnärmande, om sådant erbjöds honom, såsom varande under hans värdighet att emottaga. Halland är åtminstone i detta fall nära 200 år efter sin tid, jemfördt med gamla Sverge. Afven här bibehölls en tid efter reformationen det katolska aflöningssättet medelst offring till kyrkans tjenare. Icse mindre än fem offerdagar. m året egde der rum, enligt kyrkobalkarne. Men dessa borttogos redan genom 1681 års förordning. Bonden skildes ifrån mig med den försäkran, alt han skulle begära kyrkostämma för afskaffande af kyrkospektaklen, och jag gratulerade till en lycklig framgång.