vv Ransakningen angående hustru Lundins dödssätt fortsattes och afslutades i dag å Stockholms läns celltängelse. Vid törhöret hade på kallelse til städeskommit qvinspersontn Ida Husberg. med hviiken häktade mannen Lundin under sitt äktenskap på brottsligt sätt umgatts. Till en början fick Ila Husberg redogöra för sina föregående Iletnadsöden. Hon är dotter till handlanden Magnus Husberg uti Norrköping samt född den 17 Februari 1843. således ännu icke fullt 22 år gammal. Hon hade 1860 påhö sten kommit i makarne Lundins tjenst. Redan derpå följande sommar hade det brottsliga förhållandet mellan henne och mannen Lundin bör jat, enligt denne sednares uppgift intor poliskam maren och domstolen: hvaremot Husberg pastår att detta egt rum först år 1863 på sommaren. Ida Husberg. som förut blifvit vid rådhusrätten i Norrköping förhörd, vidhöll nu till alla delar hvad hon derstädes uppgitvit, ehuru hon ett par gånger ermrades om att hennes berät telse i vissa fall föreföll mindre sanningsenlig. Jemväl var densamma i åtskilliga detar stridan de mot mannen Lundins berättelse; men älven han vidhöll på det bestämdaste hvad han sagt. med undantag af att han vid protokollets justerande sökte jemka sådana uttryck. som voro till hans nackdel. Att hatva hatt den ringaste kunskap om att häktade Lundin haft några planer att bringa sin hustru om lifvet, förnekade Husberg likaledes: deremot medgilvande att Lundin talat om att han ville gifva sig ed henne, för den händelse han blefve enkling eller skild från sin hustru. Då Lundin tillfrågades om han före målets öf verlemnande icke hade något att i sin berättelse tillägga, förklarade han sig vara så oskyldig att han derpå kunde åberopa Gud Fader till vittne. Några af de förut inkallade vittnena afhördes ånyo, hvarvid ett af dem igenkände den hufvud bonad, hvilken vid draggning efter hustru Lundins lik blifvit anträffad. Ett annat vittne ansåg älven att denna hufvudbonad vore densamma som hustru Lundin i lifstiden brukat, ehuru vittnet icke kunde taga detta förhållande på sin ed. Två andra vittnen gjorde det tillägg till sina förra berättelser, att de, hvilka nyårsaftonen 1863 spisat qvällsvard tillsammans med makarne Lundin, hört hustrun yttra: Ja få sc om vi nästa nyårsafton äro tillsammans ! samt att mannen Lundin derpå svarat: Nej. då är ingen af oss tillsammans! Hustrun hade då invändt: Hur kan du veta det? — Jo det vet jag! hade mannen derpå genmält. DLundin, uppfordrad att härötver yttra sig, sökte förklara saken så. att han dermed menat att man icke kunde veta hur det kunde vara ett påtoljande år? Aklagaren afgaf härefter slutpåstående, dervid yrkande, att Lundin. på grund af hvad under ransakningen förekommit. måtte dömas till ansvar för det han med uppsåt bringat sin hustru om lifvet. eller att han tör den händelse domstolen skulle finna bevisningen otillräcklig, åtminstone måtte fortfarande i häkte qvarhållas för att at sin själasörjare flitigt besökas och uppmanas till bekänelse Efter en kort stunds öfverläggning afkunnade domstolen utslag. hvarigenom Lundin, i brist af bevisning fran allt ansvar frikändes: och skullc han vid denna sakens utgang genast på fri tot försättas; hvarjemte trågan om det af Lundin och Ida Husberg begångna horsbrottet, såsom varande i Stockholm beganget, hänsköts till behandling vid härvarande rädhusrätt. — Då målet angående olyckshändelsen vid Heleneborg. som förlidne sommar vid dervarande glycerinkrutstabrik inträflade. 1 gar åter till ransakning förekom vid rådhusrättens tredje atdelning. iillkännagafs, att cn af svarande parterr ingeniören Nobel några dagar förut träftats ar ett slaganfall, som lör närvarande hindrade hans närvaro. Af denna anledning uppsköts mälet på 3 veckor. — Enkan Charlotta Wahlund, som haft nykterhetsvärdshuset vid Sabbatsbergs tull. bleti dag, dels för det hon utskänkt spirituosa. dels för de oordningar hvilka till följd deraf på stället ofta förekommit. af ötverståthållarembetet för polisärender, sig till straff och andra till varnagel, förklarad olämplig att förestå sådan rörelse samt fråndömd nämnda sina rättigheter. Gumman tiggde och bad, lofvade bot och bälttring. men det halp icke, utan skulle värdshuset genast stängas. — Vi meddela nedanstående hofrättsutslag såsom ett bevis derpå att ötverståthållare-embetet för polisärenden icke alltid eger beslutande och afgörande domsrätt uti tvister emellan åkare inom hufvudstaden och personer, som anlita dem för körslor : R. M:t och rikets Svea hofrätts utslag uppå de besvär fabriksidkaren J. S. Svensson anfort derölver, att ölverståthållare-embetet för polis ärenden. hvarest åkaren R. Reinholm sökt att af Svensson utbekomma åttatiosex rdr åttatiotvå öre, enligt räkning. för verställda körslor. har genom utslag den 23 Maj 1864, enär Svenssom genom sitt uteblitvande måste anses hatva lemnat kravet obestridt. under åberopande al 9 kapitlet 8 handels-balken förpligtat Svensson att genast emot qvitto gälda tordrade beloppet åttatiosex rdr åttatiotvå öre rmt jemte iem pro