TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. FEMTONDE KAPITLET. Våren kom sent till fjellen det året. Småkärren i skogen lågo frusna till slutet af April, och folket ängslades mycket för att aldrig kälen ville gå ur marken. Vid den tiden var det, som tatarnes son gick och grubblade öfver hvad lifvet, det främmande, regelbundna, kristliga lifvet, kunde komma att bära till honom för godt en dag. Lagman hade vid vintertinget varit mycket nöjd med honom, ty med hans skolgång och religionsarbete hade det gått fort framåt, och hans uppförande hade alla derhemma vitsordat såsom stillsamt och anständigt. Riksdagsman hade fått i uppdrag att skaffa honom en omgång svarta kyrkkläder, för hans skriftläsning, som pågick alla onsdagar och lördagar vid kyrkan, och sjelt hade han fått intet mindre än en blank silfverspecie af lagman. I päåskveckan hade han gjort det omtaltia besöket i lagmansården. Han gick in köksvägen, men fick allelse att gå in i lagmans rum, blef förhörd och trakterad, besedd och hedrad, så stort att han tyckte, som Andreas på Qvarnebacken brukade säga, att det var rent skamfullt. Hur de hade sett på honom, hur de hade talat med honom, hur en främmande mamsell från Stockholm, som han hållit ridhä) Se ÅA. B. n:r15