STOCKHOLM den 9 Jan. Att vårt land under de sednare årtior dena gjort betydliga framsteg i de flest grenar af materiel utveckling, är ett fak tum, som hvarje opartisk betraktare af för hållandena förr och nu måste villigt med gifva. Detta framåtskridande visar sig blett i det producerades myckenhet, uta jemväl i dess bättre beskaffenhet; de sed naste allmänna utställningarne hafva ådaga lagt, att vi i sistnämnde hänseende hållit så vidt våra förhållanden det medgifvit temligen jamma steg med öfriga civiliserad länder. I mån af produktionens tillväxt ha ock hvarje enskilds relativa andeli det pro ducerade öfverhufvud ökats. De lägre folk klasserna hafva kommit i tilltälle att lättar och rikligare tillfredsställa sina nödvändig lefnadsbehof, och hos de högre klassern har den stigande välmågan yttrat sig i el mera kostsamt och yppigt lefnadssätt. Allt detta medgifvet, kan man likväl sätt i fråga, huruvida de enskildes och hela sam hällets kapitalför . ögenhet tillväxt i samm grad som produktionen ökats. Det ena föl nemligen icke omedelbart af det andra n person, som år efter år ökar sina in komster, men i samma förhållande ökar sin: årliga utgifter, står i afseende å sina för mög enhetsvilkor alltljemt på samma punkt Endast derigenom, att någon del af inkom sten årligen afsättes och undandrages der improduktiva förbrukningen, kan kapita uppstå och vidare förkolras. Detta gälle inom hvarje gren af industriel verksamhet En jordbrukare, en näringsidkare, som ge nom lånta pengar sättes i tillsälle att mång foldiga produkterna af sin verksamhet, öka på samma gång sin förmögenhet endast : vida han genom bildande af årliga öfver skott efterhand, så att säga, förvärltvar de kapital, som i hans rörelse är nedlagdt Endast derigenom blir han ock i tillfälle. icke allenast at föra ett sorgfritt lif fö stunden, utan ock att med lugn se det kom mande an. Ökad produktion och derigenom ökade imkomster äro således visserligen ett vilko för förmögenhetens tillväxt; men icke de enda. Det är först i förening med sparsam het, som de leda till detta resultat. Så en kel denna sanning än är, synes den likvä icke hos oss vara så uppmärksammad, som den förtjenar. Svensken vill gerna letva. om icke öfver sina tillgångar, åtminstone så högt som tillgångarne möjligen medgifva Han tänker föga derp, att en dag kan kom: ma, kanske förr än man anat, då inkom. sterna minskas eller nästan helt och bålle upphöra, och då i följd deraf det förra öf. verflödet måste utbytas mot ett annat, som under sådana omständigheter blir dubbelt tryckande. Det vore önskligt, om vi sven. skar, som i allmänhet äro mycket benägna att tillegna oss främmande nationers bruk, älven toge dem till föredöme i sparsamhet och måttlighet; ty vi ha i detta hänseende mycket att lära ar utländningen. Visserligen är äfven hos oss ett sparsamt lefnadssätt icke något ovanligt; men det är, der det förekommer, oftast en följd af nödtvång, icke af fritt beslut. Ingen lärer kunna missförstå hvad vi här yttrat så, som skulle vi från siamhällslifvet vilja bannlysa ell lyx och förfining; sådant vore nära nog detsamma som att törorda en återgång till fordna tiders barbari. Vi ogilla endast det tanklösa lefnadssätt, som för tillfredsställandet at ögonblickets önskningar och tycken glömmer framtidens kraf. För att nu återkomma till den ofvan framkastade frågan, är det vår oförgripliga nening, att på det hela taget kapitalförmösenheten hos oss icke tillväxt i jemnbredd ned näringslifvets fortskridande utveckling. Vid all affärsverksamhet fordras ett visst emnmått mellan den bedrifna rörelsen och let till grund för densamma liggande egna sapital. Utan detta jemnmått blir den förra endast ett tomt sken, en byggnad utan fast grundval. Man må, så mycket man behasar, framhålla den oupphörligt stigande oroduktionen, den ständigt växande rörelsen; utan en i samma förhållande fortskrilande kapitalbildning uppkommer hvarken ör den enskilde eller samhället i dess helhet det oberoende, som är grunden till verkigt välstånd. Och detta kan icke ske på innat sätt, än att man lär sig mera allmänt nse vigten och nödvändigheten af sparsamvet, nemligen af förnuftig sparsamhet, som rar framtida ekonomiskt oberoende till staligt ögonmärke. Allt som är egnadt att hos nationen utveckla och utbreda hågen för sparsamhet, är derlöre förtjent af den största uppmärkamhet. Vi behöfva icke påpeka, hvilket igtigt medel härtill, särdeles hvad de mindre ,emedlade klasserna angår, ligger i inrätti .gen af sparoch depositbanker; den utbreding dessa nyttiga anstalter redan vunnitivårt and, gör det för oss öfverflödigt att vidlytigare derom orda. Deremot finnes ett anat sätt alt placera besparingar, som i vårt and ännu är alltför litet kändt och begagadt och hvarpå vi derföre velat härmed ästa särskild uppmärksamhet: vi mena bruet af räntebärande obligationer. Mången fines säkerligen, som, oaktadt han väl haft åd att förskaffa sig en obligation, knappt ågonsin sett en sådan, än mindre gjort sig eda för det beqväma och fördelaktiga sätt e erbjuda för medels fruktbargörande. Jet torde derföre icke böra anses alldeles fverflödigt, om vi med några ord fästa ppmärksamheten på de egenskaper, hvilka öra obligationer särdeles lämpliga att mer llmänt begagnas. och att i mänga fall ut