STOCKHOLM den 7 Jan. Råttegångssättet och Lagskipningen i Sverge. Uti en till vårt blad den 29 December sistlidet år insänd artikel med rubriken: PÄnnu några ord om rättegängssättet i Sverge enligt 1734 års lag, har en författare, som tecknar sig B., uppträdt med anmärkningar mot vår för någon tid sedan införda artikel i detta ämne. Då anmärkarens äåsigter, till följd af inrotad praxis, torde delas af de flesta, om ej alla, Sverges underdomare ; men denna praxis, enligt vår mening, står i fullkomlig strid med lagens bäde bokstaf och anda, samt anmärkarens artikel innehåller en mängd för den medborgerliga friheten väådliga satser, hafva vi ansett ämnets vigt fordra att punkt för punkt genomgå och granska densamma. Hr B. yttrar till en början: Hufvudkännemärket på all ackusatorisk rättegångsordning torde väl, efter hvad artikelförfattaren synes medgifva, vara att domarens verksamhet hufvudsakligen inskränker sig till att upprätthålla ordning under rättegången samt att, sedan en jury fällt utslaget, ådöma det i lag föreskrifua straffet.? Då vi i början af vår artikel angifvit den ackusatoriska processens väsende bestå deri, att en viss person uppträder med en bestämd anklagelse, hvilken det åligger honom att bevisa, utan att domaren eger att lemna honom något biträde, så förefaller det i sanning besynnerligt, att hr B. kunnat till den grad missförstå oss, att vi skulle! medgifvit, att hufvudkännemärket på ackusatorisk rättegångsordning vore, att domarens verksamhet inskränker siz till att upp rätthålla ordning under rättegången samt att, sedan en jury fällt utslaget, ådöma straffet. Det ser nästan ut som hr B. velat genast från början blanda bort saken. Visserligen tillhör det domaren att upprätthålla ordning och fälla utslag ; men enahanda verksamhet tillhör ju honom äfven der rättegångssättet är inqvisitoriskt, och är således ingalunda något egendomligt för den ackusatoriska processen. Då hr B. ej gittatanföra nögot argument mot vår definition på ackusatorisk rättegångsordning, men deremot sjelf afgifvit en så uppenbart felaktig sådan, torde det vara tillräckligt att erinra hr B.. att ordet ackusatorisk härledes af det latinska accuso, som betyder anklaga, och ej af ordo, ordning. Hr B. yttrar vidare: Förhöret måste följaktligen helt och hållet ledas af de offentliga åklagarne eller kronoadvokaterna?. Huru hr B. kunnat komma på denna besynnerliga mening, är så mycket oförklerligare, som hr B. utan tvifvel har sig bekant, att iganska många brottmäl de oftentliga åklagarne icke ens äro berättigade att föra talan. Men äfven om så vore förhålJandet, icke kan det tillkomma dem at: ?helt och hållet leda förhöret??? I sädant fall skulle de måhända helst leda det så, att den till alade icke finge yttra ett ord till sitt förevar. Att domaren bör leda ransakningen. derom äro vi enee med hr B., samt hålla före att den ackusatoriska rättegångsordningen icke lägger ringaste hinder härför. Hr B. fortfar ?hvaremot den tilltalade är ovilkorligen berättigad att till sitt försvar begagna en advokat och efter ransakningens elut afkunnar juryn sitt ?skyld:g? eller ?icke skyldig?. Att jury är en för 1734 ärs lag främmande insitution och att vi här sakna något egentligt advokatstånd, erkännes likaså af artikelförfattaren, men denna ganska huf vudsukliga omständighet affärdar han helt kort med det påståendet, att dessa institutioner icke nödvändigt höra till den ackusatoriska principens väseude?, samt tyckes helt och hället vilja grunda den ackusatoriska principens genomförande på våras. k. allmänna åklagare. Dessa hatva dock, enligt vår lag, ingalunda fätt sig en så vigtig plats anvisad. Vi hafva redan bemött den sista tiraden. Hvad frågan om advokater angår, så anse vi det i hög grad önskligt, om vi, såsom i de flesta andra länder är törhällandet, kunde erhålla offentliga advokater, hvilka hade sig anförtrodt det dyra kallet att försvara en hvar, som drogs för rätta i brotimål, det må vara af lindrigare eller gröfre beskaffenhet; men icke är detta något väsentligt för den ackusatoriska rättegångsordningen. Äfven der rättegångssättet är inqvisitoriskt fordrar likheten inför lagen, att likasom man har allmänna åklagare för brottens beifrande, så böra ock offeniliga försvarare finnas, hvarigenom saken kan skärskådes från olika sidor och såväl brottet som dess motiver behörigen granskas och belysas ur en annan synpunkt än åklagarens. Af ännu större vigt är detta efter latitudsystemets införande, hvarmed meningen är, att den brottsliges motiver skola vid straff mätningen tagas i betraktande. Man säger visserligen: vi behöfva inga offentliga ad: vokater; ty den oskyldigt anklagade har i domaren sitt värn och beskydd.? Detta jårer vackert: men huru förhåller det sig i verkligheten? Erfarenheten visar, att till och med de aktningsvärdaste domare icke kunna iakttaga en opartisk värdighet, utar mängen gång förifra sig, stundom ledda a i öfrigt goda bevekelsegiunder, säsom ni för sanningens uppdagande och harm öfve brottet, stundom också retade af den an. klagades oskickliga up förande inför rät sen. Månne icke under sådana förhål landen den misstankan lätt skall uppstå res AA HA nm AA Am Mm AD Md AS RR AA