gen kring bordet och det fägnade henne mycket. Efter maten, då kaffe, öl och rulltobak bjöds omkring, försvann den hitintills allt bindande högtidligheten och nu var det jul lekärne i halmen som kommo i gång med en fart och en kraft, som väl kuude liknas vid kämparaseri. Först innan man riktigt kom sig för och innan man hade mod att högt föreslå någon viss lek, börjades med att den ena kullkastade den andra i halmen gäng på gång så fort han stod upp från ett fall; och detta kunde bli vådligt nog, helst när man hade att göra med Ablas hela sjultonåriga armstyrka. De, som icke voro bland de yngsta och uthålligaste, föreslogo också snart nägot annat, och nu börjades med allt hvad upptänkligt var af gamla jullekar, tills det slutade med det allmänna kullkustandet igen. Nea Gunerus trodde sig ingen gerna ihop eller ville det åtminstone ej. Icke för att han såg så stark ut, ty han tycktes snarare ha en vek, ehuru smidig byggnad. Men man hade redan märkt att han utan någon brottning, endast med ett litet — hemlighetsfuliv tag på lek, kastat den störste och starkaste man under sig. Då Abla ville försöka, mindre för det vanliga rasandets skull, än för att bevisa att de blott hade en ölverdrifven och vidunderlig tro på honom, sprakade det till i hans ögonvrå, liksom af förtrytelse att hon kunde begära något sådant som att få mäta sig med honom; hvarpå han med en obetydlig rörelse slog rötterna undan henne så att hon låg utsträckt på goltvet i ett ögonblick. Hon mätte ej farit rätt väl af fallet, ty fastän hon storskrattade såg hon blek ut. Emellertid hade hon försökt hvad ingen an