STOCKHOLM den 5 Jan. Om utmäining för böter. Med detta är börjar, såsom vi redan nämnt, tillämpningen af den nya strafliagen. Böterna kunna, som bekant är, för!i de flesta förbrytelser uppgå till 500 rdr, understundom till 1060 rdr. Mången kan blifva för all sin tid ruinerad genom att förlora mindre än detta, och isynnerhet kan den skyldiges oskyldiga familj komma att hårdt lida, ifall konsiderationslös stränghet skulle göra sig gällande vid böternas uttagande. Lyckligtvis är dock detta icke lagens mening, efter hvad man inhemtar al den kommentar öfver strafllagens 2 kap., som finnes införd i justitierådet Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (häftet 9 och 10) och hvilken är författad af häradshöfdingen RB. Th. Carlen, ledamot af förra riksdagens lagutskott. Vi taga oss friheten här införa hvad hr Carlen yttrar i ämnet, sedan vi först aftryckt den ifrågavarande :n, så lydande: ?Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, hvaraf han sin nödiga bergning hafver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller hvad den sakfällde eljest till sin närings bedrifvande behöfver; ej nödiga gångoch sängkläder för den sakfällde, hans hustru och oförsörjda barn; ej heller af de. förråd, som i huset finns, hvad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras. Härom yttrar nu kommentatorn: Att med 7nödig bergning?, nödig bostad? o. 8. v. icke menas jemnt och nätt hvad oundgängligen fordras för att den sakfällde ej skall svälta ibjäl eller saknal tak öfver hufvudet, torde finnas uppenbart. Men detta endast ökar svårigheten attupp ställa reglor, föranledande en liktormig tolkning 1 alla likartade fall. Historiken om stadgandets tillkomst lemnar dock en god ledning för tolkningen. I det kungliga förslaget voro från utmätning undantagna endast nödiga gångoch sängkläder för den sakfälfde, hans hustru och oförsörjda barn, så ock af det förråd, som i huset fanns, hvad till deras underhåll i en månads tid erfordrades?. Rikets ständer tillade, på lagutskottets hemställan; den sakfälldes enda fasta egendom, hvaraf han hade sin nödiga bergning, nödig bostad samt till jordbruket nödiga lösören, eller hvad den sakfällde eljest behöfde till sin närings bedrifvande, förutom det att månadsförrådet ansågs böra beräknas äfven för den sakfälldes tjenare (hans husfolk?). Man finner häraf, att då förslaget afsåg att skydda den sakfällde och hans familj endast från ögonblicklig nöd, lagen dere mot jemväl tar framtiden i beräkning och vill förekomma att den sakfällde med familj, såeom det heter i de af lagutskottet åberopade motiver, skulle komma att öka proletärernas klass. En följd af denna uppfattning blir, att utmätningen understundom kan komma att gå längre i det ena hemmet, än i det undra, alltefter den sakfälldes personlighet och yrke. Det är nemligen klart, att den landiman, som har vana och förmåga att sjelf plöja sin teg, kan finna sin nödiga bergning af en mindre jordrymd, än den, som aldrig varit van vid kroppsarbete, lik som en handtverkare i allmänhet behöfver mindre till sin närings bedrifvande än en fabrikant. Åfven torde, i betraktande af vanans makt att skapa behof för den ene af det, som för den andre skulle utgöra öfverflöd, vid tillmätande af månadsförrådet afseende böra göras å den sakfälldes g .mhällsställning. Det vanskliga i pröfningen af det rätta måttet för det ?nödiga? så i ena som andra fallet återstår dock alltid; och med lagens mening bäst öfverensstämmande är utan tvifvel, att i tveksamma fall hellre utmäta för litet än för mycket. Ty man bör besinna, att frihet från utmätning icke är det samma som frihet från straff. Detta utkrätves i alla fall, ehuru i annan form. I afseende å de speciella stadgandena i torde böra observeras, att med den sakfälldes enda fasta egendom, hvaraf han sin nödiga bergning hafver?, icke kan menas t. ex. ett större gods, icke ens ett större hemmansnummer, såvida inkomsten deraf öjverskjuter hvad till den nödiga bergnin gen tartvas. I sådant fall måste så stor del utmätas, som motsvarar detta örv:rskott, eller, derest egendomen är af beskaffenhet att ej kunna delas, alltsammans utmätas med förbebåll af nödigt undantag för den sakfällde antingen i jorden, dess afkastning, eller i blifvande köpeskilling. Till stöd för denna åsigt, som för öfrigt sjelfmant framgår ur lagens grund och mening, kan dessutom anföras, att den historiska omständighet att lagens stadgande om undantag från utmätning af den sakfälldes enda fasta egendom är hufvudsakligen hemtadt från ett projekt, som framställdes i högsta domstolen vid granskningen af det kopgl. förslaget, och att detta projekt uttryckligen innehåller den inskränkning i berörde stadgande, som nu är i fråga, uttryckt genom dessa ord: ?der samma egeriidom ej är större än härtill oundgängligen fordras, så att böterna kunna af öfverskjutande värdet utgå.? Att samma princip bör tillämpas i fråga om hvad den sakfällde eljest till sin närings bedrifvande behöfver?, torde äfven kunna antagas, enär annars en person, som ä —D mm RA DD LI Ai Ae RR