der de så godt kända hultegossirne och hade en riktigt fridsam hvilostund. När han skulle gä hem, hade han icke riktigtmod att möta hustruns styrka eller svaghet, och då blef han ofta ute hela natten, sof på ett ränne eller huru det föll sig. Sålunda förgingo de första fyra åren och å femte året af deras äkta lif var Herlog icke längre ?den granne Herlog :i Grandalen.? Hans anletsdrag voro förslappadie, hans jung: fruliga röda och hvita hy var blitfven grå hullet uppsväldt, och hela mienniskan för fallen. en han var ännu den, hon hade mött på sin första midsommarrs-vaka... och Margreta arbetade och grät (det sista di ingen såg det), grät och arbettade. ed gården hade det gått utiföre, och had: de icke de två sista åren haft Erik, så had: de väl fått gått ifrån hus och hem, elle suttit der, som ?kammarherrskap?, såson Margreta brukade säga. Erik var för henne en verklig tröst, dei ende hon kunde tala med om arbete oci sorger. Fadern tycktes henne vara en lef vande och talande förebråelse, äfven om har teg, och alla andra nästan likaså, med un dantag af de supiga hultegossarne och så dana som förledde hennes min och alltic höll honom i en viss ära. Det var till den de flesta tredalrarne gingo, detvisste hon väl. Husets ställning hade blilvt allt värre: då kom fadern med tatargossen den qväller och de taltes vid som man vat. Hon satt uppe länge underden natten, ty en om han kom hem rusig, var han all. i lättare och mera meddelsam än på mor gonstund. God afton Herlog!4 sade hon helt blidt jå han stapplade in i stugan. Qvällen! svarade han tumgt. Han gick ett par steg framåt, men stan nade och höll för hufvudet, klagande at