och jublet klingar öfver berg och dal samt finner genljud i hvart ädelt bröst. Hvar tanke, som går öfver sparfvens flykt, hvar känsla för ett älskadt fosterland, hvar blick, som ser det stera i vårt if och icke endast nötta flikar af hvardaglighetens lumpna klädedrägt, betydelsen förstår af denna stund. De störas ej, om än ett missljud hörs i folkens harmoni, om någon gång vid dagens strider orden falla hårdt och skarpt, som svärdens klang mot kupig sköld. Ur ädel strid går alltid sanningen, fullrustad fram, liksom Minerva sprang ur gudens tunga hufvud, då en gång Vulcani slägga kraftigt föll derpå. Ett orätt ord, om det i hetta fälls, bland vänner glömmes lätt; men sagdt med fog det oftast blir en ny och gyllne länk, som närmre knyter samman själ vid själ. Så tänker hvarje redlig Nordens son vid minnet af de flydda femti år. Men du, som full af girig afund ser din nästas lycka, välstånd, lugn och frid, säg, talte Nordens folk ej samma språk, flöt ej i deras ädror samma blod, och voro de ej bröder? Vill du ge din broder stenar, då han bröd begär? Var ej den ene, som-den andre född af samma fader, egde de ej rätt till lika arf af frihet? Erkänn då, att största segren i en sådan strid var den, att Sverge gjorde Norge fritt, att äldsta brodren räckte broderligt den yngre handen, sen han honom fällt till marken, reste honom upp och slöt den ej försonte till sitt tappra bröst. Det var en tanke, värdig hjeltens själ, och ingafs honom utaf härars Gud! Svårt blödde Sverge af de djupa sår, som Österns örn uti dess sida slog, då bästa perlan ur dess krona föll — Suomis sköna land och tappra folk Det vår en sorg, som aldrig glömmas skall, en trohet, såsom Finlands knappt man sett: i svält, i nöd, i död, den än höll ut. I hyirfveln af den storm, som rördes opp