det för alt varna då sådant blir be höfligt. Den enskildes affärsställning till hör offentligheten först då, när han nödga: afträda sina tillgångar till siva borgenärer förnöjande, eller på sin höjd när en be talningsinställelse erbjuder ett bestämdt och notoriskt faktum, som kan omförmälas. Helt annorlunda förhåller det sig med så dana etablissementer, för hvilka lagstiftnin en föreskrifvit offentlig kontroll och of entliga redogörelser. Deras ställning, de ras förfaringssätt äro föremål, med hvilk: den offentliga pressen är fullt befogad at sysselsätta sig. Vill Stockholms Börstid ning bjuda till att förvärfva det anseend som en sådan tidning bör ega, om den skal uppfylla sin bestämmelse, torde den finn: det nödvändigt att göra sig reda för dennt begränsning mellan det enskilda och det of fentliga inom affärslifvet. Helsosamt för tid. ningen skulle det äfven vara alt då den såsom nu, vill gifva allmänheten anvisning på penningeinstitutioner, till hvilka man med trygghet kan förtro sig, den gjorde sig så ass förtrogen med förhållandena, att den icke alldeles glömde bort en sådan, hvilken väl ändå får erkännas såsom både egande en viss betydenhet och dertill vara ganska solid, vi mena — riksbanken. Den mottager, den också, penningar på deposition, och Börstidningen borde, om den icke råkat glömma bort densamma, alltså kunnat gifva allmänheten tre olika etablissementer att välja på utan att gifva sig in på det enskilda affärslifvets område och utan att dermed gifva sitt uppträdande en obehaglig bismak, hvars karakter vi icke vilja inlåta oss på att närmare än som skett här analysera. Med afseende å de penningeinstitutioner, som här blifvit nämnda, och hvilka äro af beskaffenhet att kunna blifva föremål för Sfoniligt bedömande, torde det, då dessa ämnen blifvit berörda, icke befinnas olämpligt att, i en sådan tid som denna, återgifva några fakta, hvaraf enhvar sedan kan draga de slutsatser han finner för godt. Riksbanken eger en grundfond af tjugofem millioner rdr oeh har på sednare tider, utan att efterskänka något af den varsamhet, som är nödvändig, betydligt ökat sin verksamhet, hvarvid dess beröring med allmänheten i många afseenden blifvit underlättad. Stockholms Enskilda Bank har en grundfond af en million rdr och en reservfond af 880,000 rår, hvarjemte den räknar mer än hundrade, en för alla och alla för en, solidariskt ansvarige bolagsmän. Jernkontoreb har en grundfond af fyra millioner, och denna, mer än hundraåriga institution, har länge håft att g sig åt att hvarje år dess inkomster öjverstiga dess utgifter. Dessa trenne penningeinstitutioner hafva det gemensamt, att de stå under offentlig kontroll och att i deres styrelser deltaga alltför många redbare och aktade personer för att det skulle kunna förblifva en hemlighet, om sådana förluster iråkedes, att institutiopens bestånd deraf kom i: fara. Vi anse det vara temligen förspilld möda att hålla någon föreläsning om det mer elJer mindre välbetänkta uti att för vinnande af en något högre ränta än den, som betalas af sådana institutioner, som de nyssnämnda, deponera penningar hos enskilda bankirer och handelshus. Erfarenheten ger alltemellånåt en varning om att sådant är förbundet med risk; men likasom utbrottet af en vulkan, som ödelägger byarne vid dess fot, icke afhåller traktens invånare att börja på samma ställe bygga på nytt snart sagdt innan lavan kallnat under deras fötter, så förgätas också snart de varningar som erhållas af katastrofer i affärsverlden. Vinstbegäret utgör en mäk-. tig bundsförvandt åt företagsamheten, och lyckligt det, ty ett en gång rubbadt förtroende skulle eljest för alltid eller för långliga tider förlama all den verksamhet, för hvilken en viss grad af vågsamhet utgör lifsvilkoret. Men om vi anse det lyckligt, att med afsende på sådana kapitalister, som äro hänförliga till kategorien diskontörer, och hvilka till en icke ringa del förlägga handeln och industrien, den panique, som katastrofer inom affärsverlden föranleda, hastigt nog ger vika, så synes det oss deremot önskvärdt, om de lexor, som erhållas, kunde något längre ihägkommas af en annan klass kapitalister, nemligen sådana, som söka placering af en liten förmögenhet, icke för att göra täta oOmsättningar af kapitalet utan för att låta det för längre tider förblifva stående. För dem synes det vara of vigt att icke låta af den något högre ränta, som de på enskilda händer kunna erhålla, förleda sig att insätta sina enningar hos enskilda, med afseende å hvilka det för insältaren icke är möjligt att vinna den kännedom om vexlingarne i deras ställning, att han icke äfventyrar att en vacker dag gå miste om större eller mindre del af sitt kapital, ehuru den, hos hvilken det insattes, kunnat vid insättningstillfället vara fullkomligt solid: För denna klass af kapitalister erbjuder sig också numera vida lättare tillfälle än förr att, utan att behöfva befatta sig med de besvärliga inteckningssäkerheterna, ernå en betryggande placering. Genom de under offentlig kontroll. stående bankernas depositionsräkning samt tillgånen på fullt säkra räntebärande papper, är det nu vida bättre sörjdt för uppsamlingen al sådana kapitaler än förhållandet var på den tiden, då riksbanken icke mottog penningar på deposition, då de solidariska banker, som funnos, icke heller befattade sig med en dylik rörelse, då jernkontoret endast erlade 3 procent till sina respektive insättare och då vi ännu icke egde någon tillstymmelse till en obligationsmarknad.