att domarens verksamhet hufvudsakligen åoskränker sig till att upprätthålla ordning under rättegången samt utt, sedan en jury fällt utslaget, ädöma det i lag föreskrifua straffet, Förhöret måste följaktligen helt och hållet ledas af de offentliga åklagarne eller kronoadvokaterna, hvaremot den tilltalude är ovilkorligen berättigad att till sitt försvar begagna en advokat, och efter ransakningens slut afkunnar juryn sitt skyldig? eller icke skyldig?. Att jury är en för 1734 års log främmande institution och att vi här sakna något egentligt advokatstånd erkännes likaså af artikeliörfattaren, men denna ganska hufvudsakliga omständighet affärdar han helt kort med det påstående, att dessa institutioner icke nödvändigt höra till den ackusatoriska princiens väsende, samt tyckes helt och hålet vilja grunda den ackusatoriska principens genomförande på våra s. k. allmänna åklagare. Dessa hafva dock, enligt vår lag, ingalunda fått sig en så vigtig plats anvisad. Den citerade 1 ut I kap. straffbalken stadgar, att om lifssaker och andra grotva missgerningar ej af målseganden för rätta angifvas, skall allmän åklagare å missgerningen kära; och häraftyckes man hafva skäl tör det antagande att, derest målseganden sjelf kärar, allmä åklagare ej ens i de grötsta brottmål behöfver uppträda, ehuruväl en motsatt praxis gjort sig gällande vid våra domstolar. Ett annat stadgande, som är helt och hållet stridande mot den ackusatoriska principen, finnes uti 15 kap. 1 rättegån sbalken, der det stadgas: I brottmäl svare den sjelf, som anklagad är. FPröfvar domaren, att han hjelp i rättegången tarfvor; då tillåtes honom fullmäktig med sig hafva.? Således skall i allmänhet den tilitalade utan advokat utföra sitt försvar, och blott undantagsvis kan han med domarens tillåtelse få sådan begagna. Denna tillåtelse lärer väl aldrig vägras, men blir dock i de flesta fall utan större nytta för den tilltalade; ty som bekant är råder nästan öfver hela riket fullkomlig brist på dugliga advokater. Under sådana förhållanden är det nästan en absurditet att fordra, det domaren skall förhålla sig helt passiv och,ntan rättighet att till sonningens uppdageande i förhöret ingripa, nödgas afhöra, än huru en målsegore eller allmän åklagare af okunnighet eller oförsiånd underlåter att mot en förbrytare använda möjligen tillgänglig bevisning och än huru en enfaldig anklagad snärjes af en hop omständigheter, hvars rätta helt han sjelf saknar förmåga alt utreda, och att domaren slutligen, bunden auf; de legala bevisningsteorier, som, enligt hvad artikelförfattaren vät mäste medgitva, i fullkomlig strid med de ackusatoriska principerna, finnas antagna uti 1734 års lag, skall nödgas fålla ett utslag, om hvars orättvisa hen måbäönda är västan helt och hållet öfveriygad. — I sanning en värdig roll för en rättsinnad och gjelfständig person. Gerna medgifves önskligheten deraf, att allmänna åklagarne vore i besittning af juridiek bildning, men om så vore förhållandet skulle väl, i strid med hvad artikelförfattaren synes antaga, deraf ingalunda uppkomma någon fördel för den tilltalade, utan måste det i sådant fall, då, som nämndt är, skickliga advokater ej äro att tillgå, blitva ännu angelägnare att domaren har fria händer vid ransakningens ledande. Domaren åligger nemligen att ?sanningen utleta? och detta innefattar, såsom det ock städse blifvit tillämpadt, ej allenast att söka befordra den brottslige till laga näpst, utan äfven att gifva den oskyldigt anklagade skydd och upprättelse. N e af artikelförfattaren till stöd för hans mening åberopade lagrum torde dels ej bevisa annat än att rättegångssättet i Sverge är en blandning af det ackusatoriska och inquisitoriska förfaringssättet och dels icke i denna fråga ega någon bevisningskraft, Till de förra höra de anföraa bevisen derför, att ransakuingar icke få företagas utan att någon uppträdt med angifvelse, hvilket vi, i motsats till artikeltörfattaren, tro vara en vid våra domstolar allmänt antagen prineip; och medgifva vi fullkomligt, att de anförda, derifrån afvikande lagstadganderna äro undantagstall, hvars tillämpning dessrtom sällan eller aldrig torde iträgakomma, utan lära väl äfven i dessa fall allmän åklagöre uppträda. Den citerade 33 uti 17 kap. rättegångsbalken lemnar deremot, enligt vär åsigt, Jika litet något stöd för den mening, att domaren icke må vid brottmål ingripa uti ransakningen samt ordna öch sammanföra den mot den tilltalade förekomna bevisning, som derför att den tilltalade icke skulle vara skyldig att ingå uti svaromål förrän fullständig bevisning blifvit mot hooom förebragt. Att domaren på en af inga skäl styrkt ongilvelse skulle inlåta sig uti en inqvisitorisk undersökning, vore visserligen stridande mot gällande rättsprinciper, men det lärer väl äter vara en omständighet, som utan fog lägges våra domare till last; men ätt domareu, då omständigheter blifvit mot en tilltalad förebragte, skall söka ett få sanningen i ljuset och den tilltalade till bekännelse synes af flera lagstadganden, så:om af 17 kap. 30 rättegångsbalken, der det stadgas, att domaren uti brottmäl ej bör ålägga värjemålsed, der sanning an: norledes utletas kan, och af den citerade 37 i samma kupitel. Utaf jemväl citerade 10 i 11 kap. rättegångsbalken, der det töreskrifves, att ?i brottmål bör den, som käres till, genast å rättens bud fill svars komma?, samt af 17 kap. 36 somma balk, som indirekte stadar, att den tilltalade uti brott, som ej gå lif, kan fällas på egen bekännelse, utan ait omständigheter finnas, som bekännelsen styrka, framgår till och med, att det åligger den tilltalade att svaromål afgifva, jemväl indan någon väsendtlig bevisning förekommit. Vi anse oss härmed hafva ådagalagt, att