Så långt hade det kommit med den fordne qvinnohataren. Som äkta man hade han lilvit en fulländad kavaljer, som till och med kysste sin hustru på handen. Den som för ett år sedan sagt Helge något dylikt, skulle måhända riskerat en handsriplig tillrättavisning, nog kraftfull att föranleda både en kyss och ett knäfall åt allas vår moder jorden: Nå, nu får jag väl veta hvem du träffade, som uppehöll dig så länge? frågade Ida då hon, efter mältidens slut, åter vid sin mans arm inträdde i salongen. ?Fråga mig icke nu, jag skall säga dig det sedan?, hviskade Helge med en sidoblick på de fremmande. Den unge löjtnanten, som annars icke såg några fäster så gerna. som sin hustrus anförvandter, önskade denna gåvg ingenting högre än att de varit sin kos, Ju längre aftonen framskred, dess otåligare blef han, och Ida, som med kärlekens skarpsynthet anade att hennes man hade någonting att meddela henne, lät, för att göra hans pina kort, servera aftonmåltiden ovanligt tidigt. Mer än en gåug under loppet af dagen vilade Helges öga länge och forskande på Emelie, och han förde tidt och ofta helt frivilligt handen till brösttickan, der han örvarade ; beviset. på hennes otrohet mot Edvard. Och ändå, när han skådade den unga lickans rena, öppna panna, den oskuldsfulla ungfruliga blicken, tänkte han: Skulle väl letta rena oskyldig yttre endast vara ett belrägligt sken ?... Omöjligt! .. Är hon brottlig, på hvem eller hvad skall man då tro? . ? Pastän tid och rum äro bara inbillningar var man ibland rätt svårt att sätta vingar vå den förra och försätta sig utom det sedvare. Detta fick Helge besanna; hans iuvillning intelade honom att timmarne denna