dit af tryckta priser, såsom nu är hände sen med jordbruket, och ehuru utländsi stångjern under många former och synne; ligen såsom jernvägsskenor till riket inför i betydliga dvantiteter, Men lika visst, som att skyddssysteme tillämpadt på jordbrukets produkter, ick skulle för jordbruksnäringen blifva gag nande, lika visst är det ock att samma skydds system, tillämpadt på öfrige näringar, un dergräfver jordbrukets bestånd och förkot ran. Om tkyddssystemet skall hafva nå gon effekt, så måste ju det bestå deri, at varutillverkaren kan för sina alster beting; ett så mycket högre pris, som motsvara skyddstullen, Härigenom tvingas jordbru karen, likasom alia hans arbetare och hel folket, att betala dylika alster med dett: högre pris. Detta fördyrande medtager er större del af jordbrukarens och hela folket: tillgångar, än som för inköp af samma al ster, utan tillökning af skyddstullen, skull erfordrats. Att jordbrukaren på sådant sät för sig och sina arbetare direkte betlungas är ju alldeles klart. Men det är också lika lart, att hela det öfriga folket, till följd ai en sådan högre utgift för tillfredsstallande af vissa behof, har så mycket mindre öfrigt för fyllande af andra Dehof, med hvilka jordbrukaren kunde honom förse. Om t. ex. en arbetarefamilj för kläder och skodon måste af sin årsinkomst betala 20 rdr mern, i följd af skyddstullar, så har samma familj 20 rdr mindre för inköp af bröd, smör, Ost, kött och andra lifsförnödenheter. Och hvem blir derpå i andra hand lidande, om icke just jordbrukaren, som i annat fall kunnat till arbetarefamiljen afsätta Jandtbruksprodukter äfven för dessa 20 rdr? Detta är likväl icke det enda eller ens svåraste indirekta lidande, som skyddssystemet förorsakar jordbrukaren. Ftt annat, långt kännbarare och just nu för ögonen betintligt ondt härflyter ganska väsentligt ifrån samma system; vi mena den isynnerhet för jordbrukaren tryckande svårigheten att skaffa sig förlagskapital till en ränta, som jordbruket kan bära. Vi veta ju att förnämsta skälen, som åberopas för skyddstullars bibehållande, äro de höga arbetskostnaderna, bristande kapitaltillgångar och den deraf härflytande köga ränteloten, Nu måste, påstår man, dessa olägenheter genom. ekyddstullarne utjemnas, på det svenska näringsidkare må kunna uthålla täflan med utlandet, . Nå väl! Vi vilja antaga uttskyddssystemet medför denna möjlighet. Följden blir sålunda, att fabrikanten genom skyddstallarne och det högre försäljningspriset på sina alster sättes i tillfälle att betala de höEr arbetskostnaderna, att förskalfa sig de ehölliga kapitalen och derpå erlägga den högre räntan. Han, fabrikanten, drager säle des till sig både arbetskrafterna och kapitalerna. Men från hvem drager han då dessa krafter och kapitaler? Naturligtvis från de öfriga näringarne och kännbarast från landets modernäringar, således i främsta rummet jordbruket. Här är således detta åter af skyddssystemet lidande. Redan dessa lättfattliga entydningar borde, enligt vår tanke, öppna ögonen på landets jordbrukare till rätt klar oeh lefvande insigt om det förrädiska i protektionisternas först på sednare tider gjorda försök att kalla jordbrukarne sig till hjelp, sedan samma protektionister tillförene just i då bestående tullsatser å lifsförnödenheter framhölla ett väsentligt hinder för möjligheten ) att bestå i täflan med andra länder, hvarest lifemedlen voro tullfria. Dagligt Allehandas nu åler upprepade påstäenden, att regeringen borde af våra poondlagar och af aktningen för ständernas eslutanderätt i beskattningsfr: gor ange sig förhindrad att, utan ständernas hörande, afsluta traktaten med Frankrike, föranleda oss ou endast till den förnyade erinran, attkonungen just enligt våra grundlagar är klarligen berättigad att med främmande makter sluta traktater i hvad ämne som helst och alt ständerna äfven vid sista riksdagen icke blott uttryckte den åsigt och förhoppning att en handelsoch sjöfartstraktat med Frankrike måtte tillvägabringas, utan ock, under denna tydligen uttalade förutsättning, från den eljest för nu pågående statsregleringsperiod beräkneliga inkomst af tullmedlen afdrogo ett icke obetydligt årligt belopp, hvarmed willinkomsterna förmodades kommu att, till följd af den förmodade traktaten, minskas. Det är i sanning både ömkligt och löjligt att nu böra protektionisternas organ i otid förfäkta de konstitutionella Principerna, tydligen under förhoppning att genom förr för den sidan icke främmande manövrer vid riksdagen möjligen kunna bereda sig en tillfällig röstöfvervigt, under det man litet hvar väl minnes, huru varmt regetingsmaktens rätt att, emot ständernas upprepade beslut, bibehålla förbuden, fordom från samma håll försvarades. För vår del må vi öppet bekänna, att vi 1 närvarande ögonblick icke veta någon på regeringens pröfning beroende fråga af hö-. gre vigt eller större angelägenhet att snart bringas till slut, än just dehna handelsoch sjöfartstraktat med Frankrike. — Ingen vet hvad den närmaste framtiden bäri sitt sköte, om det då ens på några vilkor skall blifva möjligt att afsluta denna trastal, som för vär sjöfart, vårt bergsbruk, ja hela vårt rätt förstädda näringslif är af oberäknelig vigt, och som icke är mindr vigtig genom de förenade rikenas fastare politiska anslutning till Europas vestmakter. Men tungt blefve regeringens ansvar, outhärdlig den sansade och af egna intressen oförvillade medborgarens efterräkning, derest regeringen af någon svaghet eller undfallenhet för en clique egennyttiga eller missledda fabrikanter cu lemnade tillfället obegagnadt, att beslutsamt och mant ligt bringa denna stora fosterländska ange-l; lägenhet till en så länge eftersträfvad lycklig lösnine