ISKENET BEDRAGER!) Af författarinnan till SAPBUBBLORNA. Nå, herr löjtnant, hur länge skall jag vänta?4 upprepade Emelie med en fläkt af sin fordna stolta köld i blick och åtbörder. Må hvem som helst lemna er detta olycksaliga bref, jag kan det ej, yttrade den unge mannen med läg upprörd stämma, i det han längsamt drog sig mot dörren, der han nedlade det lilla paketet på en stol, hvarefter han aflägsnade sig under en stum bugning för de tvenne unga flickorna. Innan Ida hann hejda henne, hade Emelie ilat fram och bemäktigat sig brefvet, som Helge qvarlemnat. Likasom hon vidrörts af ett glödhett jern, for hon tillsammans bäfvande vid beröringen dermed. Det tycktes som papperet brände hennes händer, hvilka, skälfvande af nervfrossa, knappt förmådde bryta försegligen. Med en våldsam ansträngning lyckades Emelie ändtligen att öppna brefvet. Någonting gult och glänsande blänkte emot henne samt föll med en klang till golfvet -— det var trolofningsringen. Omkring ringen var veckladt ett papper, innehållande dessa ord: Emelie! jag förebrår er ej, ehuru 8 kunde ega rättighet dertill... Niär fri! Blif lycklig och måtte aldrig er sällhet störas genom minnet af Edvard Werner. Utan att yttra ett ljud dignade Emelie tillbaka och sjönk afsvimnad i sin kusins armar. .., SEtt dj gt tys , den store tilosofen från Königsberg, har försäkrat 0ss att tid och rum äro endast rena åskådningar?, eller med andra mindre klyftiga ord: mbillningar, idel chimärer. Om någon af våra läsare skulle vara djerf nog att Par nera sig häremot, hänvisa vi honom till ett B A. B. n:r 289, 290, 292-291, 296 299 och