En svensk, som för närvarande vistas i Berlin, skrifver derifrån till en sin anhörig följande: Reaktionen griper omkring sig i jemnbredd med demoralisationen. Det liberala partiet decimeras genom korruption. Tidningspressen faller allt mera i regeringens händer, som derpå uppoffrar ofantliga summor. Ernst Dohm, som dömdes till fästningsstraff för förnärmande yttranden i tidningen Kladderadatsceh mob furstinnan af Reus-Plauen, der hon regerar enväldigt, har. plötsligen på konungens befallning frigifvits ur fängelset, efter det han gifvit garantier för sina framtida lojala tänkeoch handlingssätt. Dohm har derigenom naturligtvis gifvit dödsstöten åt sitt politiska aänseende och äfven åt Kladderadatseh, som han förut redigerat i frisinnad anda. Det bolag som eger Magdeburger-Zeitung, hvilken tidnin redigerats i demokratisk anda, har låtit förmå sig attentlediga den talangfulla och frimodiga redaktören — och gissa hvarföre? Jo, emedan han blifvit vald till ledamot i deputeradekammaren, denna för ministåren så ytterst misshagliga institution. Men detta bolag har ieke nöjt sig dermed, utan formligen begärt att ministåren skall förse tidningen med en lämplig redaktör, och så depraverade äro de politiska skriftställarne, att flera af dem uppträdt som kandidater, som supplikanter till en så förödmjukande befattning. Berliner Abendzeitung, förut moderat liberal, har ändrat åsigter och gått öfver på ministårens sida. Publieist, en förut myeket spridd tidning, har likaledes gått öfver och täflar nu medjBerliner Abendzeitung att visa sig underdånig och ödmjuk för ministåren, som ändock icke är nöjd med dessa segrar, utan ärnar sjelf uppsätta en ny tidning i sitt intresse, och i den äro flera förut såsom utmärkta demokrater ansedda män antagna såsom medarbetare. Regeringen använder ofantliga summor för att dominera tidningspressen i sitt intresse, och lyckas deri förunderligt. Deravationen har så gripit omkring sig bland folket, att äfven detta öfvergifver de jemförelsevis liberala och sjelfständiga tidninarne. Sålunda har Volks-Zeitung? och National-Zeitung?, som ännu för kort tid sedan utgingo 1 stora upplagor, numera högst betydligt nedgått, och det skall icke fröja länge förr än pressen icke eger nåson enda liberal tidning. Jag har hittills eke kunnat föreställa mig möjligheten af så stor politisk likgiltighet hos en hel naI tion, hvars allra flesta medlemmar i ordets hela bemärkelse med händer och fötter arpeta i despotismens intresse oeh på sitt get fortgående förtryck.