STOCKHOLM den 27 Deo. Den demonstration den reaktionära danska regeringen nyligen gjort emot allmänna folkmeningen, genom att göra general de Meza, Dannevirke-öfvergifvaren, till föremål för särskilda hedersbetygelser, ger danska Dagbiadet anledning till följande ledande artikel: ?Kungörelsen för armån af den 2 Deec., som innehöll en lång rad af militära afsked, ordnade i åtskilliga grupper, inleddes med en allerhögsta resolution af den 19 Dec., angående en enda af armåns officerare, hvilken således göres till föremål för speciel uppmärksamhet. Det är generallöjtnant C. J. de Meza, Storkors af Dannebrogen och Dannebrogsman, som blitvit utnämnd till general i armån såsom ett allerhögsta erkännande af generalens långa, trogna tjenst och ärofulla verksamhet i de honom anförtrodda ansvarsfulla befattningar. Derefter heter det vidare, att ?generalen utträder, på grund af den nu nödvändiga större reduktion, ur nummer och gage från den 1 April 1865 och sättes ä la suite i armån på pension.? Medan sålunda en stor mängd högre och lägre officerare, deribland åtminstone åtskilliga dugliga män, som med heder gjort sin pligt, utan vidare afskedas, iakttagas helt speciella ceremonier med general de Meza. Man gör en formlig ursäkt för det han afskedas, skälet dertill anföres och generalen medgifves tre månaders frist, medan hans kamrater afskedas genast. Och icke nog dermed; för att förgylla det bittra pillret tillägges de Meza titel general i armån?, hvilken under sednaste mansålder varit kongl. personer förbehållen, och denna upphöjelse betecknas uttryckligen såsom ett allerhögsta erkännande af hans långa, trogna tjenst och ärofulla verksamhet i de honom anförtrodda ansvarsfulla befattningar.? Det sista ansvarsfulla uppdrag som lemnades general de Meza, var öfverbefälet öfver danska hären vid Dannevirke. Hans verksamhet der var icke ärofull. Om det var riktigt eller icke riktigt att utrymma Dannevirke, är en omtvistad fråga; våra olyckor datera sig från detta sorgliga steg, och det torde anses såsom allmänt erkändt, att ett nederlag vid Dannevirke skulle ha förorsakat land och rike mindre förlust än den följande striden vid Dybböl och intagningen af Als. Men säkert är, att de Meza såsom öfverbefälhafvare visade en oförsvarlig likgiltighet för den honom anförtrodda härens tillstånd, att han under återtåget lemnade den åt sitt eget öde för att blott sörja för sin egen person, och att han gjorde sig skyldig till en grof pligtförgätenhet genom att utföra beslutet om återtåget utan att derom underrätta landets regering, som han var lydnad skyldig. Den utomordentliga utmärkelse, som på krigsministårens ansvar tilldelats general de Meza, skall väcka uppseende hos folket och är helt enkelt en förolämpning mot representationen. Vi vilja erinra att riksrådets folkething den 31 Aug. detta år med 55 röster mot 20 beslöt Puppmana krigsministeren att anställa undersökning om, huruvida generallöjtnant de Meza i alla afseenden uppfyllt sitt värf såsom öfverbefälbafvare för den aktiva armån försvarligt, framför allt så att det blir klart, om han såsom öfvereneral sökt finna medel mot det afhonom åbero ade missförhållandet mellan härens storlek och motståndsförmåga å ena sidan och dess uppgift vid Dannevirkeställningen å den andra, samt huruvida han vid Dannevirke och under återtåget dragit tillräckli; omsorg för bevarandet af härens stridsduglighet. En sådan undersökning har icke egt rum, hvaremot generalen på det mest i ögonen fallande sätt och i otvetydiga ordalag blifvis föremål för speciel utmärkelse. KåSättet hvarpå general de Meza erhållit afsked bekräftar ryktet om att genomförandet af detta beslut kostat en lång kamp. Men det bekräftar också i hög grad tron att Dannevirkes utrymning har sin hemliga historia, som det blir framtiden förbehållet att afslöja.