STOCEHOLM den 24 Dee. Det österrikiska väldets karakter och väsende är en bland de sällsammaste företeelser vår samtids historia har att uppvisa. Det förefaller gåtlikt huru en stat kan hänga ihop, uti hvilken snart sagdt samtliga delar hota det ok, under hvilket de hållas böjda. Också är det blott genom ett fullständigt genomfördt system af list och våld som denna statsbyggnad kan hålla tillssmmans. Men huru länge skall detta vara möjligt? Det är äfventyrligt att på denna fråga gilva et svar, ty man har sett många spådomar rörande detta ämne komma på skam. Men flera tecken tyda nu — så mycket torde man med trygghet kunna påstå — derpå, att den onaturliga hopgyttringen af skilda folkstammar ej skall motstå första kraftiga stöt som den erhåller. Många ganska talande skäl för denna åsigt utvecklas i en artikel i ett schweiziskt blad, hvilken vi här ätergifva: ÖOm något Österrike icke existerade, måste man uppfinna ett sådant; så lät, om vi ej missminna oss, kroaten Jellachics djerfva påstående. Verkligen måste också en stat för personer sådana som Jellachic, Haynau, Windischgrätz, Clam-Gallas och hvad de allt heta dessa sabelskramlare, till hvilka en otalig svärm af de fatalaste polisoch spionansigten sluter sig, vara ett verkligt lifsbehof, utan hvilket de icke kunasa föreställa sig sin egen tillvaro. Vi begripa detta fullkomligt. Men för öfrigt drilver lyckligtvis det historiska lifvets oemotståndliga kraf alltmera mot den lyckliga tid, då detta tyvärr ännu i dag existerande Eldorado för alla godtyckesmenniskor och polissjälar iake längre skall finnas till. Man kan med skäl säga, att en stat, som sjunkit så djupt i sin värdighet och sjelfaktning, att den varit i stånd till en så karakterslös, trolös och brettslig politik som den Österrike i sitt förhållande till den sednaste polska revolutionen ådagalade, har — för att begagna ett af de österrikiska statsmännen omtyckt uttryck — förverkat sin existensrätt. Man är frestad att antaga, att Österrike plågats af inre afund öfver att det icke kan mot det skamliga förräderi, som Preussen begick vid Polens andra delning, uppvisa någon jemförlig, mot det olyckliga landet föröfvad missgerning; samt att det blott i ädel täflan velat uppnå sin preussiska förebild. Och det har, om icke öfverträffat, åtminstone säkert uppnått den. Vi sade en gång nyligen: Österrike kan i allmänhet endast förlora; hvarje seger, som det skulle tillkämpa sig t. ex. i Italien, som kunde föra det till Turin, vore blott ett nytt nederlag, skulle endast föröka de svårigheter, som måste medföra dess slutliga upplösning. Lyckligtvis tyckes den på en betydlig, väl dresserad, kompakt militärmakt trotsande dumdrygheten göra tanken på en försoning med Italien, ett afträdande af Venetien, till en omöjlighet i kejsarstatens ledande kretsar och kriget med Italien vara oundvikligt, hvilket general Cialdini också nyligen öppet yttrade i den italienska senaten. Huru nu tärningarne än falla, kan Österrike icke mera segra, segra i den betydelse af ordet, som innebär ej blott ett ögonblickligt öfvertag, utan ett verkligt, varaktigt herravälde. Österrikes nästa krig med Italien skall först uppbygga den italienska nationalstaten på dess verkligt orubbliga grundvalar. Icke uppgifva Venedig; genom en enorm krigsbudget alltmera jättestort föröka skuldmassan; förlora dyrbara år på det fruktlösa försöket att bedraga ungrarne !på deras historiska statslif och inlocka dem i en monstruös skenkonstitutionalisms centralistiska godtyckes-, polisoch byråkratiförvaltning; af de bedragna och förrådda polackarne göra sig en ny, oförsonlig fiende; arbeta för en käck preussisk junkers förstoringsplaner och derigenom svårt kompromettera sitt inflytande på det egentliga Tyskland — fins det väl någon politik, som säkrare än denna leder till undergång? I Ett så ruttet polisväsen, som den österrikiska statens, eger icke genom de största, för andra organismer ofta lyckobringande slag af ödet någon förmåga till pånyttfödelse; det kan blott långsammare eller hastigare upplösa sig och gå i qvaf. Eller var det så svårt att efter förlusten af Lombardiet rycka upp sig, med skarp blick betrakta ställningen och beträda den rätta vägen till nydaning och tillväxt istyrka. Icke så svårt för en annan stat än den österrikiska, icke så svårt för en stat, som kunnat förfoga öfver män med rättrådigt sinne, fördomsfritt öga och redlig vilja, och icke blott öfver, genom ett lumpet polisförmynderskaps olycksaliga inflytelser i sin utveckling hämmade, brustna, förlamade karakterer. Blott en intrigör sådan som Schmerling, hvilken, tack vare den politiska atmosfer, hvari han uppväxt, kanske sjelf icke vet hvar intriören upphör och dåren börjar i honom, lott ett af Österrikes gamla absolutistiska politiks traditioner i sitt inre ledt, men med den moderna statsförfattningens teorier välbekant slughufvud kunde komma på den tanken att vilja med narrverket af liberala . författningsformer och med bibehållande af; hela den absolutistiska militäroch polisapparaten åter hoplimma den remnande staten. En verklig statsman skulle ha insett, ( att man framför allt borde på förmånliga: vilkor göra sig af med Venetien, för att! derigenom ur dess svåra förfall åter upp-j4