bd dr gen. JASSETLIGARTIULDIR CTU Med er tillåtelse, br redaktör, skall och På Betutlelg något närmare gå in på detta ämne, i det . hopp att hvarken ni eller er finna dessa mina iakttag landen alltför minuti Till en början be publik skall r eller meddeh småaktiga. jag er benäget följa mig ett ögonblick till etf salutorg i Kristiania. Allt kött och smör, m. m., som försäljes å torget, väges också der i ett litet vågus, der säljaren betalar en obetydlig afgilt. Köper någon nu stt stycke kött, tag och går bort till ett ord antyda att han I bytta smör eller n det på axeln t. utan att med ar det den rinraste småsak af hans välförsedda lass, uner hans bortovaro skall förkomma. Också herrskar på torget den allra största ordning, upprätthållen ef en eller två allvarliga poliskonstaplar, som nästan hela förmiddagen vandra omkring der. Och må det vid detta tillfälle tillåtas mig yttra några ord om polismakten härstädes. Den är efter min tanke förträfligt organiserad ech det skulle icke skada rättvisans handhafvare i Sverge, att här med egna ögon se huru det går till att skaffa polisen aktning af folket. Detta sker helt enkelt derigenom, att polismyndigheten är underkastad en ordentlig kontroll. Hvarje dag infinna sig i poliskammaren de båda så kallade lagsättsmännen, som der skola öfvervaka polisens lagskipning och tillse att allom rätt sker? samt underteckna hvarje polisprotokoll. — Dessa lagrättsmän utses bland alla klasser af medborgare och fungera turvis hvarje dag; ingen eger rätt att undandraga sig uppdraget — jag skulle tro. att ingen ens tänker på att göra det, ty i Norge skyr man ej alt åtaga sig kommunala värf, eller anser dem som en besvärlig börda; tvärtom, det lifliga intresse man hyser för landets allmänna angelägenheter gör att man finner sig hedrad af sådana uppdrag. Men för att återkomma till polismakten, så utväljas vidare dess tjenstemän med den allrastörsta omsorg; poliskonstaplarne antagas ej såsom sådana utan de bästa och säkraste rekommendationer och afskedas vid minsta förseelse. Detta är det enda möjliga sätt i verlden att till denna befattning erhålla godt och pålitligt folk. Också är det ett verkligt nöje att se med hvilket lugn och hvilken ordning de sköta sin tjenst, i hvars utöfning de icke understödjas af batonger. Huru skulle det också falla någon in att ej åtlyda tillsägelser, som gifvas på ett så hölligt, men bestämdt sätt? Om äfven en och annan bonde, som tittat litet för djupt i visar sig up peln något Sförnärmand aldrig den sednare g pstudsig el lt glaset, någon gång er tilldelar konstale tillmäle?, hör man något svar derpå, lika litet som hen någonsin förgår sig eller öfverskrider sin m vända, att det är omi Man må ej ingt att erhålla en större poliskår, beståendö af så utvaldt och förträffligt folk. Det är icke blott möjligt aan säkert att mankan så disciplinera polisstyrkan, ty man ser här dagliga bevis derpå. Men saken är att när polisens styresmän sjelfva hysa tillbörlig aktning för medborgares rältizheter och icke förfördela någon, af hvad stånd och samhällsställning han än må vara, så är detta också fallet med de underordnade inom polismakten. Tel maftre, tel valet — hvilket ordspråk jag gerna skulle vilja lägga vederbörande å Svörge på hjertat. Deremot kan jag med bästa vilja i verlden ej på semma fördelaktiga sätt uttala mig om tullbetjeningen. Det enda tillfälle då jag här varit vittne till ett verkligen brutalt uppförande af någon tjensteman, var nemligen en gång, då jag spatserade nere vid hamnen för att studera folklifvet och händelsevis stannade framför den öppna Toldboden, der man höll på att väga några stora sockerfat, eller fyad det nu var. I detsamma inträdde der ett fruntimmer, bärande ett paket, som förmodligen skulle förses med tullsigill, åtföljd af en herre, hvilken, som jag sedan fick höra, var från paketpostkontoret och som gåen gjort sig skyldig till något misstag ane ett paket, hvarå han begärt tullsigill, och hvarpå ett sådant ej varit behöfligt. . Knappt hade den olycklige unge mannen inträdt i Toldboden förr än han möttes af en skur af eder och bannor, hvari det karakteristiska — hakke min Sjeel? unefär för hvar tionde sekund förekom. ?Paetposten? försökte ej ens att rättfärdiga sig, och hvarje sådånt försök hade utan tvifvel också varit vanmäktigt inför den uppretade Toldbodmannen; Men då en paus inträdde, förorsakad antingen af nödvändigheten att hemta andan, eller af brist på passande invektiver, framräckte, den förre det paket, som fruntimret medfört. och bad att derå erhålla sigillet... En ny strömaf häftiga ord blef följden häraf och resultatet var attToldbodmannen förklarade sig alls ej vilja taga någon befättning med paketet. Under allt detta stod det stackars fruntimret, blekt och förskrämdt i dörren, oviss om hon skulle våga gå fram eller tillbaka. Hennes riddare från paketposten tycktes emellertid ej taga sig stormen särdeles nära, utan bad henne vänta något medan han gick upp?, som han sade, medtagande hennes olyckliga paket. Hon väntade, och jag väntade också, Rå det intresserade mig verkligen huru detta skulle slutas, Efter en ganska läng stund, återkom mannen med paketet och nu följdes båda åt in i Toldboden, mannen försedd med ett papper, som han lemnade den koleriske tullbetjenten till genomläsning. Nu upprepades ungefär samma scen som nyss, med den skillnad att det oftanämnda paketet lemnades åt en tullkarl, som inbar det I ännu ett annat rum, hvarifrån det ändtligen återkom försedt med det ominösa gröna sigillet och återlemnades till sin egarinna, som syntes hafva varit ganska orolig öfver dess öde, ty hon hade nästan tårar i ögohen. Också skall man ej vara nerfsvag för att med lugn vänta en hel halftimma på en sak, hvartill ej behöfves mer än fem minuter och dertill blifva vittne till ett uppträde af detta slag. Hittills hade jag trott att det endast var postverkets embetsmän i Srerge förbehållet att snäsa folk, som möjligen äro okunniga om deras privilegier och författningar, eller låta annat folk vänta på tjensteåtgärder, som man har rätt att begära genast vidtagna. Rättvisan fordrar dock det erkännande att ett uppträde, som detl efvan skildrade, här står alldeles ensamt i, sitt slag och troligen är den koleriske tull-. betjenten ett likaså enstaka exemplar afl. slägtet brutala tjänstemän. Både genoml. egen erfarenhet och af hvad andra medde-l, lat mig, har jag nemligen i allmänhet fun-, nit tjenstemännen i Norge välvilliga ochi; anspråkslösa, alldeles icke uppblåsta öfver in stora vigt i samhället, och på intet vis