alla samhällets klasser, att den laglydnad, af hvilken vi berömma oss, och med ganska mycket skäl, såsom en nationaldygd, kan, såsom sig bör, anses hos alla eller åtminstone hos det stora flertalet, icke såsom en följd af fruktan för lagens straffande hand, utan såsom en yttring af känslan för det vätta, såsom en följd af aktning för lagen. Men om nu öfvertygelsen, att jemlikhet inför lagen verkligen finnes, ännu är långt! ifrån allmän hos den stora massan af folket, så uppstår den frågan, huruvida detta sorgliga förhållande endast är en följd af föreställningar och åsigter, qvarlefvande från andra tider och andra förhållanden än våra, från tider, då de rika och mäktiga kunde ostraffadt sätta våld i stället för rätt, eller om icke tilläfventyrs man ännu i våra dagar ger näring och stöd åt föreställningen att sådant ken inträffa. Vi befara att det sednare verkligen icke sällan är förhållandet. Icke så som skulle vi tro, att vid enskilda tvister mellan personer af olika stånd och vilkor, lagen icke skulle af vår domarekår opartiskt tillämpas ; men det kan icke nekas, att understundom i sjelfva det sätt, på hvilket parter af olika samhällsställning Pehandlas inför domstolarne, kan epåras en olikhet, som lätteligen fostrar föreställning om partiskhet. Enahanda är icke sällan förhållandet hvad beträffar förbrytare af olika samhällsställning, och det kan med trygghet sägas, att domstolar och myndigheter ofta nog iakttaga, om icke undseende, åtminstone vida mera varsamhet, då det t. ex. gäller att i häkte inmana en för förbrytelse angifven person af de 8. k. bättre klasserna, än som visas torftigare personer, med hvilka isynnerhet polismyndigheterna icke sällan i detta fall förfara temligen godtyckligt. Afven förefaller det icke sällan såsom skulle man, då lagöfverträdelser begås af offentliga myndigheter, sakna fullt nöjaktiga garantier för att sådana blifra beifrade med tillbörligt allvar och kraft. Ingenting kan dock vara mer egnadt att undergräfva aktRingen för lagen, ty man skall få svårt att öfvertyga gemene man, att lagen är lika för alla, om just de, som halva sig uppdraget att handhafvra lagarne, få ostraffadt sätta dem å sido. Vi ha föranledts till dessa betraktelser just med aniedning af ett fall, der det gäler beifrandet af embetsmyndigheters och embetsmäns lagöfverträdelser. Det har redan förflutit mer än nio månader sedan polismakten i Stockholm begick de grofva våldsamheter, som i så hög grad upprörde den allmänna rättskänslan och framkallade ett rop af ogillande från hela landet. Och det är mer än fem månader sedan konungens justitiekansler fann sig af de många lagomäål, som hade inkommit, föranlåten att förordna åtals anställande mot den embetsman, som ansågs hufvudsakligen vara skulden till och böra bära ansvaret för de beklagansvärda lagöfverträdelser, som hade blifvit begångna. Men ännu har, såsom våra läsare haft tillfälle erfara, saken så föga fortskridit, att den nu åter befinner sig vid utgångspunkten, d. v. s. handlingarne ligga nu åter hos hr justitiekanslern. Visserligen har under tiden en ganska märklig händelse inträffat, nemligen öfverståthållaren Bildts uppfrädande för att taga på sig ansvaret för en del utfärdade befallningar; men detta synes oss icke böra hafva något annat inflytande på saken, än att äfven han ställes under åtal. Vi, som erinra oss den konsiderationslösa skärpa, med hvilken hr justitiekanslern: ådagalade, huru polismyndighetens maktmissbruk i sjelfva verket retade till de oordningar öfver hvilka man hade att beklaga sig, — vi-äro fullt förvissäde, att hr justitiekanslern ingalunda här för afsigt att låta saken falla i glömska; men vi våga icke gå i god för att denna öfvertygelse skall delas af den stora mängden, och säkert är, att de alltför långa uppskof, som synas vilja inträda mellan hvarje ätgörande i saken, hvarken underlätta utrönandet af sanna och verkliga förhållandet eller lända till att stärka allmänhetens tro på att saken med allvar och kraft handhaf ves; att det verkligen är meningen att befordra de skyldiga, hvilka de än må vara, tll laga ansvar. Att ett sådant tvifvel får rum hos mängden, är så mycket förklarligare, då man sett de män, som här sitta på e anklagades bänk, just medan denna sak ännu är sväfvande, öfverhopas med sådana nådevedermälen från högsta ort, hvilka åtminstone borde vara förbehållna åt dem, som gjort sig väl förtjenta om det allmänna, men visserligen icke träffa dem, öfver hvilka hvila anklagelser af den allvarsamma beskaffenhet som de här ifrågavarande. Vi vilja visserligen icke gå så långt som de många, hvilka i tilldelandet af dessa nådevedermälen velat se ett trots mot den allmänna mehingen; men nog synes man med fog kunna påstå, att det vittnar om föga takt hos de Paren som under förhandenvarande förällanden hafva tillstyrkt dem. Man synes alltför mycket ha förbisett, att man äfventyrar att rubba en af samhällsordningens rnämsta grundvalar, då man utbreder den föreställoingen, att lagen icke är till för alla, att dess straff hållas i beredskap endast för småfolket, och att dess arm icke kan nå de högt uppsatte. Det är icke godt att beräkna när och huru man kan få skörda frukterna af ett sådant utsäde, men erfarenheten lärer att de sällan uteblifva. Må man emellertid göra hvad som kan det en sådan föreställning får rotfästa sig, och må för detta ändamål i första rummet den allmänna åklagaremakten handla med : den kraft och den skyndsamhet, att man icke vidare ger anledning till sådana frågor, som den nyligen ironiskt framkastade, huruvida med saken kommer att draga på tiden intill örås, för att motverka dess den, som bort anklagas, icke mer kan nås af den menskliga rättvisans arm.? EK. M:t har, enligt Posttidningen, under den 18 innevarande månad utnämnt och förexdnat: vid Svea lifgarde: till andre bataljonsKikare, sjukhusläkaren vid allmänna garnisonssjukhuset, medicine lieentiaten och kisurgie magistern ÅA. E. Lundberger;