STOCKHOLM den 31 DOO, D9 preussiska planerna, (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 15 Dec. Det nya skifte i den slesvig-holsteinska frågan, som inleddes med förbundstruppernas tvungna återtåg ur hertigdömena, har måhända icke af någon tillfällighet sammanträffat med det högtidliga inryckandet i Berlin den 7 dennes af de brandenburgska regementen, som deltagit i kriget. Öfverborgmästaren Seydel höll till trupperna oeh deras befäl ett tal fullt af annexionistizska anspelningar, hvilket väckte desto mera uppseende, som dylika tal bruka förut meddelas och godkännas. Under intrycket af festen var Berlins hela atmosfer äfven för öfrigt genompyrd af annexionstankar. Vid tadens illumination antydde flera transparenter härpå, och till och med de liberala tidningarnes ledande artiklar läto temligen tydligt förstå, att de skulle helsa hertigdömenas förening med Preussen såsom en stor framgång, och blott till följd aftviflet, om planen under nuvarande förhållanden i Europa kunde lyckas, finna sig i den dernäst möjliga kombinationen, d. v. s. förbundsstatsförening, så att det band af en närmare union mellan Preussen och SlesvigHolstein, hvilket enligt general von Radowitzs förslag år 1848 skulle omsluta Preussen och hela Tyskland med undantag af Österrike, skulle åvägabringas. Första följden, ja i viss mån den vigtigaste förutsättaningen för ett sådant förhållande blefve öfverlemnandet af den militära och diplomatiska representationen åt Preussen. Eu militärkonvention lik den, som finnes mellan Preussen och hertigen af Sachsen-Coburg, skulle ansluta den slesvig-holsteinska kontingenten till den preussiska armån, och den preussiska diplomatien skulle utomlands representera hertigdömenas intressen. Det förstås, att detta surrogat för annexionen skall hos Österrike och mellanstaterna stöta på nästan samma motstånd som annexionen sjelft. Mellanstatshofven se deri modellen och fröet till sin framtida mediatisering, och Österrike betraktar det såsom första grundstenen för den preussiska suprematien i Tyskland. Derför uppbjuder man såväl i Dresden och Miinchen som i Wien allt, för att motarbeta förbundsstatsförslaget. Till hertig Fredrik säger man, att han ej bör låta nedtvinga sig till faktisk arfståthållare, icke låta locka sig att afsäga sig sin suveränitet. Österrike förklarar på samma gång på diplomatisk väg i Berlin, att det icke kan tillåta att hertigen blir bunden, t. ex. genom en preussisk militärkonvention. Men Österrike ej mindre än mellanstaterna äro härvid icke fria från svåra bekymmer, ty de plågas af tanken, att om hertigdömenas närmare anslutning till Preussen icke lyckas, skall hr von Bismarck så mycket ifrigare eftersträfva en fullständig annexion. Kubinetteti Wien oeh hr von Beust vackia mellan en nordtysk unions Scylla, som icke bådar någonting godt för småstaternas framtid, och den ännu mycket outhärdligareannexionens Charybdis, och de veta ej hvilket helgon de skola anropa. a Härtill kommer, att Österrike ingalunda är fullt enigt med den tredje gruppen, som innefattar det icke-preussiska Tyskland. Deri förefinnes fasthellre en öfverensstämmelse i åsigter mellan hr von Bismarck och de österrikiska statsmännen, att en nationel lösning af frågan ej kan tillstädjas, med andra ord, att om hertig Fredrik upphöjes på tronen, skall detta ske genom Preussen och Österrike, på det att ingen triumf må beredas den nationella principen; Alla dessa intrasslade trådar och stridiga tendenser göra, att frågan ännu förefaller högst inveeklad, och den skall ännu genomgå många skiften före den slutliga lösningen. Emellertid låter hr von Bismarck öfverallt gifva tillkänna, att de preussiska trupperna icke skola lemna hertigdömena förr, än Preussens rättmätiga anspråk blifvit uppfyllda. Han rill så länge och vidsträckt som möjligt draga vinst af fördelen att besitta hertigdömena. I de inre frågorna är allt sig likt. Pressrocesaer och tidningsförbud utan ända. en i Frankfurt utkommande IEurope har blifvit förbjuden, derföre att hon från Wien lät skrifva till sig hvarjehanda malicer mot br von Plsmerek; Deutsche Allgemeine beitung i Leipzig hörde till de blad, som kämpade för Preussens hegemoni i Tyskland, hvarvid dock. ett liberalt Preussen förutsates. Detta har ej förmått skydda tidningen ör ett förbud. Denna åtgärd skall vara öranledd förnämligast deraf, att tidningen korrespondenser berättat, att hr von Bismarek arbetade på att få en kongress, på vilken Frankrike och Ryssland skulle till;rkänna Preussen Holstein, Lauenburg och Slesvig, om det återlemnade Nordslesvig ill Danmark. Frankrike skulle ha gjort inbud i detta afseende, på hvilka den preusiska premierministern hade ingått itysthet. Alltsammans var en fabel, men förbudet ör den tidning, som låtit vilseleda sig deraf, ättfärdigades naturligtvis icke härigenom. dan förmodar dessutom, att det herrskande vartiet vid detta tillfälle velat hämnas på ladets utgifvare, hr Brockhaus, derföre att van utgifvit Varnhagens dagböcker. Det orde vara i friskt minne, hvilket hårdt slag le afslöjade hemligheter, som innebållas i lessa dagböcker och i Humboldts brefvexing med Varnhagen, tillfogat vårt junkervarti. Till detta partis väsen hör, att det eke förlåter och icke glömmer, och att miiståren gjort sig till redskap åt dess listiga nslag är visserligen att beklaga, men kan eke väcka någon förvåning, då man på minner sig hennes ursprung. FR Petersburger-Zeitung, ett af tyskar reigeradt och på tyska språket utgifvet ryskt lad, innehåller en artikel, som beklagar tt den slesvig-holsteinska arfsfrågan framallat spänning och oenighet mellan Österike och Preussen. Bladet råder Österrike nträget att gifva efter och finna sig uti att