Bref från Norge. (Till Aftonbladet.) Kristiania den 10 Dec. (Forts: från gårdagsbladet.) Skolor och undervisningsverk i Norge förefalla,mig i, allmänhet goda och väl ordnade: Af privata skolor finnas många lika hög ansedda som statens och flitigt besökta, de en stor mängd lärare sysselsättas. Deremot bar icke Kristiania blifvit lyckliggjordt med så många s. k. helpensioner: för unga flickor?, som man finner i Stockholm. Ettpar Pflickskolor? finnas dock, hvilka, som jag tror, äro-rätt goda. Men iallmänhetlägger man här ej så mycken vigt på språkstudier, något som för qvinnan ansenligt förkortar skoltiden. Synnerligast vill man icke börja tidigt dermed: deraf införes ju genast från början ett främmande element i barnens nppfostran, säger man, och en norrman, som i sommar besökt Stockholm, påstod att det förunderligaste af alla de främmande seder och bruk han der skådat, varatt man i flera familjer dyrt betalade utländska guvernanter som skulle tala främmande språk med barnen, lige fra det de begyndte att kunna tala, under det att äfven större barn ej förstodo att ordentligt och väl uttrycka sig på sitt modersmål, som af dem talades fanska vårdslöst. Som jag väl visste att äruti låg mycken sanning, motsade jag honom ej och var rätt glad att han ej anmärkt huru ofta hos oss äfven personer med stora anspråk på bildning oförsvarligt vårdslösa sitt modersmål, eller åtminstone sällan ega: vana att med lätthet uttrycka sig på detsamma. Det vore önskligt, att den tid, som användes på att vinna en temligen ofullständig kunskap i främmande språk, i stället egnades åt ett fullkomligare studium af modersmålet och till ernåendet af nöjaktiga kunskaper i almenmenneskelige Ting, det vill säga någorlunda verklig bildning i stället för skenbara talanger. Denna sednare anmärkning är för öfrigt tilllämplig lika mycket på Kristianias som Stockhelms unga damer, ty oaktadt man här ej slösar så mycket erbete på främmande språk, synes man dock ofta nog behöfva ledning för tidens riktiga användande; bildningen är här ej heller att i allmänhet mäta efter någon utomordentlig skala. Bristen på bildning, för att ej tala om god ton, röjer sig förnämligast i det mindre behagliga sätt, hvarpå man ofta hör unga personer med bestämdhet afgöra och envist försvara sina outvecklade åsigter i saker, som de på intet sätt förstå och ej heller varit i tillfälle att af andra lära sig bedöma. Denna säkerhet — okunnighetens skylt — träffas väl äfven ofta nog i Sverge, men der skrattar förståndigt folk derät, hvilket jag knappast tror att man gör här; jag tror snarare man finner sig smickrad af denna ungdomens böjelse för sjelfständighet. Sjelfständighet är nemligen norrmannens idol; sjelfständigheten går. så att säga, omkring på gator och gränder, på torgen och i salubodarne, i familjen och i sällskapslifvet. Emellertid tror jag att jag ger denna idol företräde framför alla andra nationella afgudar. Äran är visst en mycket vacker och mycket väl ansedd gudinna, handel och industri ett aktningsvärdt gudapar, och frihetens strålande stjerna det mest eftersträfvansvärda i hela verlden, men sjelfständigheten inbegriper i sig allt detta. Ty den, som ej beror af andra, är alltid rik nog och ärad nog och fri är han utan tvifvel också. Jag tycker derföre om detta karaktersdrag hos norrmännen: hvar man går och står ibland dem, känner man sig vara midt ibland ett fritt folk, ett folk som styr sig sjelf och som känner sig ega förmåga att göra det, Hvar och en vet med sig att hans ord och mening eger sin vigt, alt han, såväl som hvarje annun, en gång kan blifva kallad att afgöra landets öden, derföre måste också hvar och en ega en politisk öfvertygelse. Man finner väl här ofta ett envist förfäktande af en kanske oriktig åsigt; men man skall aldrig finna någon, som icke eger en alldeles bestämd öfvertygelse; man skall aldrig finna någon som säger eller tänker: det betyder så litet hvad jag menar det eller det afseendet, att jag ej behöfve ega någon mening alls. Nej, norrmanner anser sitt ord lika riktigt, lika afgörande. hvem han än må vara till stånd eller yrke. Men häraf följer också att hvar och en an ser sig lika kompetent att bedöma ett konst verk, en vetenskop, en af Europas brännande frågor, som om han sjelf vore konstnär, ve öfoar från inrikes orter och Finlanc