Iran WUbEWClanolh LITTERATUR. Tro och otro. En Teckning af Axel Krook. Stockbolm, Alb. Bunuier 1864. 326 s. 12:o. (Pris: 2: 50.) Frågan om tendensens tillätlighet i ett konstverk kan väl ej ännu anses fullt mgjord, isynnerhet som sjelfva begreppet tendens latuis af olika paruer i olika mening. Men så mycket torde dock medguvas ar alla, och särskildt af den s. -k. tendensromanens förkämpar, att, om man när med tendens förstår utsigten hos en törlavtare att begagna konsten som ew medel att sprida vissa sanningar eller åsigter, med ett ord, att verka för ett mål, som är nägot annut än blotta ernåendet af eu sköut tvvalintryck, och om vidare denna tendens yttrar sig genom rent docerande af, ren föreläsning Oiver förutnämuda sauningar och äsigter, då, Om icke förr, har den öfverskridit det sköuas gränser; och det arbete, der en sä beskaffad tendens gör sig gällande, kan icke längre betraktas som ett konstverk, utan måste vara — något annat, hvad som helst. Till dessa reflexioner ledas vi ovilkorligen efter genomläsandet af det arbete, hvars titel vi ofvan anfört. Som man redan ul denna kan ana, har fört. här försökt att inom romaneus ram teckna? innehållet al och sammandrabbningen mellan de bäda religiösa hutvudriktningarne inom samtiden och särskildt inom vårt eget land. Oiverhufvud torde lösandet at den uppgift, förf. här ställt för sig, tillhöra de allra svåraste problemer inom diktmingens område: ämnet är nemligen genom sin ulvervägunde teoretiska art temligen motsträlvigt mot den behandling dikten och iramlörallt romanen krälver. Icke heller: har författaren den stora fördelen, som några hans föregångare i likartade verk (Hypatius, Den siste Athenaren) haft, att r0ra sig inom en historiskt afsluten och längt utlägsen period, hvars flesta momenter genom sorgtalligt studium äro utredda eller åtminstone antydda. Hans stoff är ännu ett hallt kaos, er vi ej tinna annat än oreda och förvirring, ur hvilka möjligen vägot skönt tramdeles kan skapas, men som iör närvarande ej torde lämpa sig för diktandets fria verksamhet. Och, ätven medgilvet, utt så skulle vara fallet, måste, om företaget skall lyckas, enligt vår ölvertygelse, uppfattningen ul dessa nu pågående strider vara vida djur pare, än den föriattaren lägger i dagen, och framförallt det konslnärliga omgestultandet at de religiösa rörelserua eww uunat, både i estetisk och historisk mening sannare. Redan fört. sjelt erkänner, i sin dedikation till Victor Iydberg, utt hans shjelte är en skizzerad personitikation al den väntade och stundande reformationens 1nnehåll: anden gör lefvande!? Men eu hulvudfigur, som är en personifikation, ej person i detta ords fullaste betydelse, löper lät fara att blifva en — dimligur; och detta är, enligt vår oförgripliga mening, hardt när fallet med ?Frest-Jonus?. Ja, hvad värre är: han har kovappt så mycken sjeliständighet; ty egentligen är han blott — förf:s språkrör. Romanen skildrar nemligen hutvudsakligast striden mellan denne Potrosbjelte?, eu kroppsligt vanlottad för kämpe för de nya frisimnade ideerna i religionen, och den bestäende, i iormalism stelnade, eller till fanatism stegrade, Ortodoxien, representerad af en garamal prost och hans unge adjunkt, hvilken sednare jemte Jonas är berättelsens hutvudnigur. Så tillvida är allt godt och väl. Men när nu denna grundtanke skall vidare genom föras, strandar lörfattarens välmenmng på företagets svårigheter. I ställev för alt 4 lefvande, kraftiga drag teckna och i handling låta de båda huivudriktvingarne uppträda, låter förf. adjunkten och isynnerhet Jonas hälla ändlösa föredrag, tal, samtal ja, den sednare berättar till och med er el liten allegorico-dialektisk saga om vat tendroppen (88. 16—25, 154—172), i för bigående sagdt en nog närgången efterbild ning af ett stycke med samma titel, förfat tadt af L. Dietrichson och infördt i både norska och svenska tiduingar för några äl sedan. Och sjelfva hufvuddrabbninger mellan Prest-Jonas? och adjunkten mec läsarpartiet utkämpas på en sockenstämma än hvilken ingen egendomligare — tord kunna uppvisas (för att använda en latinsk ordställning). Den är i sjeltva verket et teologiskt samtal in opuma forma, elle en kättareprocess, hvars föremål naturligt vis är Jonas, och som rör sig kring et väckt förslag att förmå denne lemna för samlingen. Till sist aflägger han inför dej församlade menigheten en fullständig tros bekännelse och dermed har berättelsen nät sin höjdpunkt, hvarifrån den sedan rask skrider mot slutet. Ett temligen episodisk kärleksförhållande, denna oundgängliga in grediens för allt hvad roman heter, Oc några andra bib er fullborda tafl Kiier ton korta, men, som vihopj af innehållet måst ÖRE ut igj Cndelsrom snsrep Sf. konstver vilvelaklig; e k ym att vände bredet! Ty be ken har ätven iorijeusier, och alskillig ej obetydliga. Först och främst kunna 4 ej underlåta att med uppriktigaste nöje er känna den värma, den klarhet och den ta lang, förf. utvecklat vid framställandet af d