I hänseende, me I djefvulen på Jtill och med ifrigt på att drifva dem till (måste afstå från all ejelfständig utrikesI skydds-makterna, att han icke längre begriper händeleernas logik, hvilka i al t och öfverallt börja detinitivt förklara sig mot honom. Men i fråga om Frankrike skall jag i ett följande bref få tillfälle att återkomma till denne sluge suveräns för närvarande så kritiska och svåra ställning. (Forts.) UTRIKES TYSKLAND, Preussiska regeringen har i dessa dagar lagt beslag på en skrift, som råder de tyska mellanstaterna till en allians med Frankrike, och Nordd. Allg. Zeit. förklarar en sådan allians landsförrädisk. Att Preussen sjelf åfslutar en allions med Frankrike, om det kan ha fördel deraf, finner dock den officiösa Berlinerpressen alldeles i sin ordning, då den nyligen enhälligt prisade den förut omtalade broschyren, som reko nmenderar förbund med Österrike, om detta vill afsltå Tyskland mot att återfå silt fordna herravälde uti Italien, men föröfrigt med förkärlek dröjer vid ett förbund med Frankrike och entusiastiskt utmålar, huru hela verlden måste böja sig, om preussiska och franska soldater kämpa vid hvarandras sida. Vi anföra härnedan bevis för att man i Österrike smickrar sig med att vinna Frankrike, och hvad mellanstaterna angår, så kan det erinras att en korrespondens, som för icke längesedan genomgick alla sydtyska tidningar, uppmanade dem att söka skydd mot Preussens eröfringssjuka hos Frankrike, emedan det nu visade sig att Österrike lemnade dem i sticket. Det synes således att de stridande makterna i Tyskland, Österrike, Preussen och mellanstaterna, hvar för sig begagna kejsar Napoleon såsom buse mot de andra. Det har visserligen ännu icke kommit längre än (ill hotelser i detta det är ailtid farligt att rita gen, och Frankrikes inblandning 1 de förvirrade tyska förhållandena skull säkert icke heller uteblifva. Att kejsar Napoleon under alla omständigheter kan räkna på mellanstaterna, om alliansen med en af stormakterna slår fel, kan anses nästan afgjordt; och i Berlin arbetar man Frankrike, genom att uppenbarligen håna och reta dem. Nordd. Å Ig. Zeit. bevisar sålunda i en ledande artikel, att Bayern, Wiirtemberg 0. s. v. från detta ögonblick politik, då det tillkommer de två stormak terna, som snarare borde kallas de tyska alt leda Tysklands utländska angelägenheter. Mellonstaterna, tilllägger tidningen, kunna öfverhufvud icke bestå sjelfständigt, och vid närmare eftera de inse, att de fara bättre unösterrikiskt-preussiskt än under franskt protektorat. Dylika utmaniogar måste leda de mindre tyska hofven till just en motsatt tanke och göra dem böjda att kasta sig i armarne på Frankrike, om de kunna välja mellan utt stå under Wilhelm J:s eller Napoleon II:s öfverhöghet. ÖSTERRIKE. Augsb. Ally. Zeit. för den 9 dennes innehåller följande skrifvelse från Wien af den 4: Ryska regeringen har uppenbart bytt om hållning med afseende å storhertigen af Oldenburg, åtminstone har dess härvarande gesandt, grefve Stackelberg, nyligen mottagit en depesch, som bebådar en förändring i dess uppfatining. Denna depesch, som kommi tll härvarande regerings kunskap, går ut på att Ryssland äfven framdeles måste anse storhertigen af Oldenburg såsom innehafvare af dess anspråk, och att det icke kan tänka på att ånyo för fen räkning upptaga dem; men det måste deremot öfverlemna till honom ensam att göra dem gällande efter eget godtfinnande och kan icke lemna honom hvarken aktivt eller moraliskt understöd. Familjeförbindelsen mellan Danmark och Ryssland förpligtar kejsaren att hysa den önskan, att Daumark återfår åtminstone någon del af det område, som man utan rättslig grund fråntagit det, och tillåter honom icke att understödja någon furste som uppträder med anspråk i detta hänseende. Faran af en skandinavisk union ökar vigten af dessa betraktelser. Det gäller i första rummet att åter utvidga Danmarks gränser för att trygga konung Kristian IX:s framtid. AMERIKA. Från Newyork skrifves den 1 dennes: Unionsgeneralen Sherman har kringgått den befästade staden Macon i Georgien, intagit och uppbränt statens hufvudstad Milledgeville, samt derefter mascherat till Sarannah. Sydstatstidningar uppgifva såsom sannolikt, att Shermans plan är att, sedan han intagit antingen Savannah eller Charleston, förena sig med Grant. Enligt ett rykte skulle unionsgeneralen Slocum den 20 Nov. hafva uppnått Greensboro, samt rebellgeneralen Howard den 22 gått öfver Oconcfloden, vid Toomsboro, och 3 svenska mil från Augusta tillbakaslagit unionshärens kavalleri; men enligt andra underrättelser skola båda dessa uppgifter ej bekräftas. Rebellgeneralen Beauregard hade, såsom det berättas, uppnått Macon och lyckats förena sig med sydsta:sgeneralen Hardee, som med en truppafdelning aftågat från Charleston. Sydstatsgeneralen Hood hade intagit Decatur, men blef, då han derefter angrep Columbia, tillbakaslagen. Han troddes ämna förena sig med Breckenridge och derefter marschera mot Cumberland Gap eller mot Sherman. Unionsgeneralen Thomas hade år git sig tillbaka till Franklin, för att förstärka sin kår. Unionstrupperna hade utrymt Shelbyville. På Jamesflodens norra strand, i Virginien, der Grants här opererar mot Richmond, hade man den 29 Nov. förnummit en häftig kanonad, så att man ansåg troligt att en allvarsam affär uppstått mellan de båda fiendtliga armCerna. Rebellgeneralen Lee hade, såsom det berättas i sydstatsblad, sändt 30,000 man till Augusta mot de i denna trakt opererande unionstrup