larhagornas irängbröstade fördomar, de olyckliga ingifvelserna af ett s. k. allmänt bästa och den våldsamma, brutala, godtyckliga och hårdnackade förföljelsen af alla hederliga, konseqventa, radikala, liberala, of just dem, som år 1831 och derefter gjort Belgien de största tjenster. Ultramontanernas och aristokratiens parti triumferade. De botfärdiga liberalas parti fik deras ärenden, låtande åtgärder och lagar passera, som de sjelfva icke skulle ha djerits föreslå. Och hvad gjorde under tiden monarkernas Nestor, den vise Leopold? Glömmande den lyckliga regering och den ära, som han hade ensamt aktningen för lagen att tacka för, kastade han sig med en uppkomlings lycksalighet i armarne på nordens tre despoter, hvilka så länge dröjt med att öppna sin famn för honom. Fruktan för det till en början republikanska, sedermera kejserliga Frankrike, den engelska aristokratiens inflytande samt änduigen slägtskapen kastade honom i armarne på Österrike, som genom hans sons giftermål år 1853 blef hans undsförvandt. Efter att i nära 20 år ha varit en liberal suverän, blef han från den stunden alldeles genombyrd af den engelskösterrikiska andan och framför allt af Österikes retrograda tendenser. Han gjorde fred och fraterniserade med ultramontanismen, hvilken han dittills betraktat såsom sin argaste dödstiende. Slutligen blef han en öppet reaktionär furste. Af sin fordna konstitutionalism bibehållande skrymterivanan, inspirerade han i hemlighet alla åtgärder och hinder, som sedermra lades i vägen för friheten. Han åtnöjde sig icke med rollen af ljussläckare i Belgien: stark genom sina familjförbindelser med Englands, Orleans, Portugals och Österrikes ätter, berusad af att höra sig benämnas Europas visaste regent, ville han förvärfva sig ett namn, som ofantligt mycket öfverskred de blygsamma Plinnserna för det land, öfver hvilket det blifvit hans kall att regera. Tagande bi namnet Nestor på allvar, gjorde han allvarsamt anspråk på att bli Europas högsta rådgifvare och domare. Från den stunden ser man honom, så snart en ny europeisk fråga dyker upp vid den politiska horizonten, sätta sig i rörelse, anfäkta sig, resa utan rast och ro samt göra alla slags löjliga åthäfvor, för att ådraga sig den politiska verldens uppmärksamhet och inbilla alla menniskor, att Europas öden, fred och krig, ligga i hans händer — en värdig motbild till hr von Beust, denne store sachsiske minister, hvilken, precist lika anspråksfull och icke mindre vanmäktig än han, rour sig med att bete sig i Tyskland såsom Leopold i Europa. Blygsamhet, klok oegennytta, aktning för lagar och frihet, för civilisation och framåtskridande, med ett ord allt hvad som utgjort hans regerings ära före 1848, allt deita är glömdt af honom; nu är han den mest reaktionäre bland de reaktionära och den mest löjligt ärelystne bland de ärelystna dårarne. Gående från det ena anspråket till d t andra och från dårskap till därskap, veten I väl hvarmed han nu sysselsätter sig? Uppmuntrad af den välbekanta lysande framgången för hans måg erkehertig Maximilian i Mexiko, tigger hanett nytt kejsarrike i Sydamerika åt sin andra eon, prins Filip. Och tro icke, herr redaktör, ait detta är förtal, ett dåligt skämt, det är rena sonningen, mycket löjlig tvifvelsutan, men ganska allvarsam till afsigten. Och om ni frågar mig, hvad för ett olyckligt land det är, som han fikar efter, svarar jag, att det är ingenting mer eller mindre än hela Argentinska republiken med Cken0s Ayres, Uruguay och kanske äfven Chili. Ni finner, att han allsicke är kräsmagad och alt om H. M:ts ålder gjort något afbräck i hans nästan tll ett ordspråk blifna visdom, har den icke gjort någon rubbning i hans kungliga appetit. Ni har förmodlifa märkt, att konung Teopold i någon tid itigt gjort sin cour för kejsar Napoleon HI; nåväl, allt detta fjesk och alla dessa smekningar ha blott detta ändamål. Han har blifvit så gammal, att han till slut tagit franska kejsarens makt i Amerika på fullt allvar, och så pass mycket förstånd finnes ej qvar hos den stackars beskedlige mannen, att han begriper, att den med hvarje deg sig närmande segern för mensklighetens sanna och stora sak i Förenta Staterna snart skall skipa en summarisk rättvisa med allt detta europeiska slödder, som förtryckt och vanärat Åmerika, samt rensopa denna herrliga och unga kontinent från alla prinsar, jesuiter, soldater utan fädernesland, och tjufvar med tom börs, hvilka, dragande vinst af det medborgerliga krig, som nu söndersliter det, skulle vilja ånyttföda det efter sitt hufvud. i bar utan tvifvel skrastat, liksom man skrattat i hela Europa och isynnerhet i Belgien, öfver den motgång, som denne arme konung, den siste Nestorn, rönte, då han kom för sent till de båda kejsarnes möte i Nizza. Han var i Schweiz, gökande att förskaffa sig något slags roll i den italienska konventionsfrågan, hvilken till sin natur ingalunda angick hvarken honom eller hans land, då första underrättelsen om kejsar Alexander II:s resa till Nizza och hans föreslagna möte med kejsar Napoleon TI nåde hans höga öron. En så stor händelse fom ett personligt möte mellan kontinentens båda mäktigaste monarker kunde och fick icke ega rum utan konungens af Belgien likaledes personliga inblandning — och ett, tu, tre sitter han i jernbansvagnen och reser på Cxpresståg direkt till Nizza. Hau kommer dit, men hvarken kejsar Alexander II eller kejsar Napoleon it är längre qvarKonung Leopold återvände helt modstulen till Belgien. Det måste sannerligen medgifvas, att åren 1863 och 1864 icke vurit lyckliga för folken; vi ha sett Polen och Danmark duka under samt reaktionen för hvarje dag allt djerfvare triumfera nästan öfverallt; men de ha icke heller varit goda för den monarkiska saken; ty, tvifvelsutan med undantag för ert land, bar det bländsken, som omgaf monarkerna, småningom försvagats i alla länder i Europa. Utan att tala om denna skock af regerande furstar, om hvilka ingen någonsin värdigats tala annat än för att