hvarann att göra en liten kullerbytta i de höga gräset, eller då någon pojkaktig vind kåre lyckades från endera enlevera hatt, handskar eller näsduk, Emelie var verkligen icke af naturen så trumpen och missmodig, seom det behagade henne att visa sig. Ida hade rätt: det val mera en jargon, ett infall, som på någon tid förledt den unga flickan att drapera sig i melankoliens sorgkåpa, samt gifvit hennes utseende och sätt att vara en viss anstrykning af verldsförakt, det hon i sjelfva ver ket var långt ifrån att hysa. BSannt är, at! Emelie saknade helt och hållet den lugna, jemna godlynthet, som utmärkte hennes kusin; hos den förra lågo ytterligheter at sorg och glädje hvarandra nära; hon öfvergick också ögonblickligen och utan märkbar an. ledning från den ena till den andra. Syss lolösheten föder dessutom alltid en vis: knarrighet i lynnet — härifrån var Ida be friad; hon förde ett verksamt lif. Dels val detta mest i enlighet med hennes sinne. uppfostran och lefoadsvanor, dels medgåfvc icke hennes mors tillgångar något annat. Emelies mor deremot ansågs vara rik; hen. nes dotter hade således intet annat att för nöta tiden med än att öfva sina talanger broderi och musik, förutom att digerera der inhemska och utländska romanlitteraturen: alster. Minst halfparten af de intressanta, blek. lagda hbjeltar och hjeltinnor, som der före komma, äro alltid så blaserade, så lefnads trötta; svårmodet har dessutom på sednare tider blifvit på modet i stora verlden, oct alla unga, vackra flickor vilja ju räkna sig till stora verlden, åtminstone med afseende på sympatier och tänkesätt. Det var icke utan att allt sådant utöfvade ett visst inflytande öfver Emelie Helling