är här visserligen icke svenskt (åtminstone endast på mycket stort afstånd), men stycket är skrifvet i Messenii art och vittnarhär och der om anlag för dramatiskt skriftställeri, som måhända till och med kunna säas vara både sannare och friskare än sjelfva dessenii. Orvar Odd. Johan Ludvig Runebergs samlade skrifter. Femte bandet. (Örebro, N. M. Lindh 1864). Denna sjette volym af vår störste nu lefvande skalds arbeten omfattar till sin väsentligaste del andra serien af Fänrik Stäls Bägner samt tragedien Kungarne på Balamis. Deretter följa fyra smärre lyriska originaldikter samt ett icke obetydligt antal efterbildningar och öfversättningar till största delen efter Heders tStimmen der Völker in Liedern?. Hvarföre åtskilliga af dessa, t. ex. de i prosa öfversatta madagaskariska qvädena skolat ingå bland Runebergs sam: lade skrifter är svårt attinse. Deremot bör man vara särdeles tacksam, att några af Runebergs prosaiska uppsatser i Morgonbladet blifvit här intagna. Bland dessa är den i sanning klassiska och helgjutna skildringen: ?Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi socken?, der författaren i de mest lefvande, men på samma gång enkla och okonstlade drag skildrat det finska folkets innersta väsende och skaplynne och det egendomliga lefnadssättet i e torftiga skogsbygderna. Man läser här äfven med nöje den estetiska uppsatsen: ?Ar Macbeth en kristlig tragedi?? — hvilken fråga Runeberg besvarar med ett ja, i det han yttrar: Jag har aldrig läst Macbeth utan att stanna vid denna tanke: hvad båtar det menniskan, att hon förvärfvar hela verlden och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur kristendomens innersta hjerta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvev i tragedien Macbeth.? Det är bekant, att Runeberg främst bland svenska skalder sätter Bellman, Franzen och fru Lenngren och att han bland den nyaste tidens diktare satte särdeles stort värde på produktionerna af C. J. L. Almqvist, hvars vittra bana ändade i ett mörker, som i viss män ännu återfaller på hvad verkligen skönt och snillrikt han under en föregående period diktat. Om Runebergs förkärlek för den sistnämnde författaren erinrar ett slags dialogiserad reeension med öfverskriften Ramido Marinesco?. Om Franztn? innebär ett annat uttalande, i form af ett bref till Helsingfors Morgonblad med anledning af detfemte baodet af Franzens skaldestyeken. — Öfver fru Lenngren finnes här en längre mera genomförd karakteristisk, mästerlig och träffande, ur hvilken vi tillåta oss låna följande slutord: Med allt skattande åt dagens opinion vågar man både hysa och yttra den öfveriygtlen att åt fru Lenvgren, i en framtid, skall tilldömas en rang bland svenska författare, vida öfver den hon nu i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att svenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och poetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga genierna Franzen och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin tid och blott af den förstås, med årens och kulturens vexling vissna och förskjutas, qvarblifva i oförvansklig ungdom dessa ur naturens djup framsprungva skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flera efemera kory feers fall de öfverletfvat.? ; : — Bilder från Italien. Tecknade af Carlino. 4 Upsala, 1864. Af dessa i brefform affattade anteckninvar har redan en serie varit införd i Dagligt Allehanda. Författaren har sedermera ökat denna samling med åtskilliga andra bref samt dagboksanteckningar och har illustrerat det hela med en och annan poetisk , bild; och det är i denna gestalt som dessa , reseintryck nu blifvit öfverlemnade åt of-; fentligheten. ; Om Italien har redan så otroligt mycket; blifvit skrifvet, att man nästan skulle varaj, frestad att tro, det den läsande allmänheten , deraf numera fått nog, att dess törst efter ; t 4 i; j vetande i denna riktning längesedan funnit sig tillfredsställd. Men så är likväl emellertid ingalunda förhållandet. Italien är ännu fortfarande naturoch konstvännens förlofvade land, om hvilket han ej kan få höra nog mycket förtäljas, och det utöfvar ännu, synnerligast på nordboen, en sällsam dragningskraft, som fordom gifvande sig luft i sköflande härnadståg, numera i våra spskarel:s dagar temligen lätt kan tillfredsställas me; delst en smula ånga och ett måttligt kreditiv. Och häraf förklaras denna alltmera l. stegrade reslust, som numera icke som l: förr sättande till sitt yttersta mål Dresden , eller Paris (Köpenhamn har redan länge betraktats såsom blott utgörande en del af det stora gemensamma fäderneslandet) vill l. tränga längre fram, öfver Alperna till Rom. I Och den tid synes snart vara inne, då det icke blott för konstidkaren, utan ock för skalden, för litteratören, ja för hvarje bildningssökande kommer att utgöra ett nödigt supplement i en fulländad uppfostran att hafva basökt Italien. Hvad nu åter resebeskrifningar?, ?auvteckningar, ?minnen?? bilder?, blommor? m. m. angår, så är det en temligen kinkig sak. Att skrifva något öfver Italien och någonting nytt, är icke så lätt. Det sköna landet har så många märkliga sidor, och bland dessa icke alla så lätt åtkomliga som man skulle vilja tro; den blixtrande juvelen har flera facetter, hvar och en strålande med en egendomlig färgglans. Fornforskningen, kyrkan, antik och modern konst har hvar och en sin historia med betydelsefulla skrifitecken inristad uti den bok, som finnes uppslagen i det gamla Rom, Haliens hjerta och blifvande hufvud. Och den h märkliga politiska regeneration, som under loppet at några få år blifvit Italien gilven,j ar förlänat detsamma ännu ett nytt. oför-:!