trupperna skola sannolkt redan under IOpet af denna vecka lemna hertigdömena. et tyska förbundet afdankar härigenom i sjelfva verket definitivt i denna sak, trots alla klausuler och förbehåll, som det i dag väntade beslutet kanske kommer att innehålla. Hr v. Bismarck får allt framgent fria händer och har nu blott med Österrike att göra. Om och genom hvilka medel han skall vinna kabinettet i Wien för sina planer, beror af sakernas utveckling i Europa. Den schleswig-holsteinska frågans sammanhang med den italienska har aldrig förbisetts af uppmärksamma betraktare. Man kan förlita sig på, att hr v. Bismarck studerar berättelserna från Rom och Turin minst sagt med samma spända intresse som grefve Mensdorff-Pouilly i Wien, om också naturligtvis med andra känslor och i motsatt syfte. Österrikes eftergifvenhet i förra veckan har, såsom man lätt kan tänka sig, lifligt sysselsatt diplomatien. Jag tror, attjag redan yttrat, att man företrädesvis tillskrifver bekymren för de i Italien hotande förvecklingarne denna förnyade recule af kabinettet i Wien. Men i detta afseende äro rykten i omlopp, som gå ännu längre, och på hvilka jag anser mig böra fästa er uppmärksamhet. bok a sterrikes oupphörliga tillbakaryggande, efter det en genomskinlig komedi NN undseende för mellanstaterna under en tid spelats medelst förord för deras rättigheter, har föranledt äfven eljest i sitt omdöme mycket försigtiga personer till den tron, att till trots för alla officiösa och officiella dementier något slags bindande aital förefinnes mellan Preussen och Österrike. Med andra ord, man rill ej låta taga sig ur den tron, att Preussen garanterat Österrike Venetiens besittning åtminstone eventuelt och för den händelsen, att Österrike låter Preussen hållas i norden. I Paris har man kunskap härom och lägger af samma skäl tills vidare inga hinder i vägen för hr von Bismarcks framfart, emedan Frankrike räknar på, att Preussen dock slutligen till följd af en allmännå meningens motstånd inom landet skall lemna Österrike i sticket, om Frankrike samtycker till hertigdömenas annexion med eller åtminstone en nära anslutning till Preussen, En betydande fransk diplomat anmärkte nyligen i en politisk krets, att Österrike ville på samma gång bibehålla sin ställning i Fyskland och i Italien, men högst sannolikt skall förlora på båda hållen, emedan det icke förstår att i rätt tid välja mellan dem. Då jag härmed antyder för er de rykten, som äro i omlopp inom diplomatiska kretsar, rörande den österrikisk-preussiska öfverenskommelsen, vill jag anmärka, att förutsättningen af en preussisk garanti för Venetien ännu högligen tarfvar bekräftelse. Säkert är emellertid, att det underhandlas mellan Berlin och Wien om Italien. Österrike försöker liksom år 1852 bevisa, att Preussen och tyska förbundet redan genom den gällande förbundsrätten äro förpligtade att skydda Österrike i dess italienska besittningar. Detta står icke direkt i strid mot ofvannämnda diplomatiska rykte, emedan till och med de, som förutsätta ett redan befintligt aftal, blott antaga, att Preussen eventuelt iklädt sig förbindelser beträffande Venetien. Österrike skulle naturligtvis gerna såsom alltid vilja tillförsäkra sig tysk hjelp utan all motsvarande förpligtelse, men liksom år 1853 skall det finna, att det gjort upp räkningen utan värden. Anblicken af mellanstaterna erbjuder emellertid ett jämmerligt skådespel. De skörda hvad de utsädde i December 1863 och Januari i år. Sedan de att börja med misslyckades att genomdrifva exekutionens förvandling till ockupation, erbjöds demiJan. af Preussen och Österrike återigen tillfälle att deltaga i kriget mot Danmark. De vacklade och ryggade tillbaka för ansvaret. Först när det var för sent, försökte de att få vara med i handlingen. Från det ena stadiet till det andra tillbakaträngdes de genom hr von Bismarcks listiga förfarande, men ännu mera genom sin egen svaghet och oenighet. Ingen skall beklaga deras nederlag, ty den, som öfvergifver sig sjelf, har förlorat alla anspråk på verldens sympati. Den rörlige hr von Beust hade en kort popularitetsperiod, då han i London mot de båda tyska stormakterna, såsom det tycktes, i tyska folkets uppdrag representerade hertigdömenas intressen och Londontraktatens ogiltighet. Men för att tillkämpa sig varaktiga fordeJar öfver Preussen, måste herrar von Beust och von der Pfordten följa en verkligt liberal och folklig politik, i stället för att mellan Wien och Berlin intrigera med utlefvade triadtankar. Under Krimkriget voro mellanstaterna ryskt sinnade, under det italienska österrikiskt; allvarligt och uppriktigt nationella voro de aldrig, och således ärinationalitetsprincipens århundrade deras öde afjordt. EP: den tiden då Österrike låg i krig med Frankrike och Italien, var det nuvarande sändebudet i Konstantinopel markis de Moustier sändebud i Berlin. Han samtalade på en hofbal med flera mellanstatsdiplomater, hvilka betedde sig mycket antiitalienskt. Hr de Moustier lät dem tala en stund och anmärkte derpå, att Frankrikes bemödande ick ut på att lokalisera kriget. Han tillade: Jag vet icke, mina herrar, om det skall lyckas er och Österrike att förvandla lokalkriget till ett europeiskt. Men skulle detta ske, skall jag efter fr. dslutet svårligen få den äran att återse er såsom sändebud för suveräna stater.? — ÄR —— — —— Symptomerna dertill, att Frankrike icke vill låta de tyska stormakterna ensamme bestämma öfver den slutliga lösningen af elesvio-holsteinska frågan. tilltaoa dacoliren. och