lemna något bevis för att vår nation omsi der utvecklat sig i afgjordt dramatisk rikt ning och bragt vissa naiva och helt allmän neliga naturanlag i detta afseende till mog nad, om de än kunna bevisa, alt vi son andra förstå att äfven i denna art af euro peisk kultur följa med vår tid. Hr L. syne för öfrigt sjelf på andra ställen snarast tage saken från just denna sida. Från folklekarne är öfvergången högs naturlig till medeltidsfesterna. Författarer har såsom inledning till detta kapitel lem. nat en öfversigt af det ?europeiska medel. tidedramat?. Vi skola ej särskildt uppe hålla oss dervid, men endast påpeka denna afhandling såsom en för hvar och en, hvil. ken icke genom speciella. studier förut egen kännedom i hithörande ämnen, särdeles upp. lysande och underhållande; den röjer en man, hvilken är förtrolig med allt det bästa vi inom främmande litteraturen ega skrifvet rörande denna del af medeltidens kulturhistoria ; författaren har med sållsynt skicklighet redt sig i det virrvarr, hvari man ofta råkar in vid forskandet i detta mångskiftande ämne, och han har med säker hand gifvit oss de allmänna dragen af den nästan lika mycket sociala, som li teraturhistoriska rörelse, hvarur mysterierna?, ?moraliteterna? och beslägtade dramatiska fenomener utgingo. Hr L. anställer nu en undersökning om huruvida d nna rörelse äfven nätt vårt land och huruvida äfven hos oss dylika andliga skådespel kunna spåras. Resultatet är fattigt. Åtskilliga fester, plägseder och, om man så vill, andliga lustbarheter hafva visserligen från utlandet tidigt fortplantat sig hit, och främmande inflytande kan i detta afseende hos oss upptäckas redan temligen långt tillbaka i medeltiden; vi hafva sålunda den bekanta ?vandringen med Trettondedagsstjernan, samt julupptåget med Kindehen Ies, vi hafva likaledes Julbocken, en mycket urgammal europeisk plägsed, vi hafva majfesterna, fastlagsfröjderna (förf. anförer åtskilliga bevis på att sjelfva ordet ?fastlag? fordom hos oss varit syronymt med gäckeri och nojs, hvaraf synes sannolikt, att äfven här i landet fastlagen icke gått förbi utan ett uppsluppet karnavalsskämt, och den bekanta historien om Peder Sunnanväders burleska intåg i Stockholm i fastlags?-procession visar, att åtminstone på 1500-talet karnaval förklädnin gar o. d. icke varit okända), men — säger hr 1. sjelf, — ?med uppvisandet af några dramatiska elementer i den kyrkliga kulten eller dramatiska folkseder vid de stora högtiderna är icke den frågan besvarad, om i Sverge andliga skådespel? varit under medeltiden uppförda?. Det ser, äfven efter hr L:s undersökning, ut, som skulle svaret, såframt det med någor större säkerhet kan gifvas, blifva ett nej. Vi finna häri för vär del en bekräftelse på hvud vi nyss yttrat om bristen på egentligt, mera specifikt, dramatiskt anlag hos vär nation från äldre tider; man lånade från utlandet det ;eatraliska, såvidt som detta endast bestod i mer och mindre fria upptåg, deri alla kunde deltaga, alltså mera i Iek, att sjelfva leka med, än en ordnad dramatisk föreställning att åskåda utifrån, men så snart det blet fråga om detta sednare, saknades härstädes sinne för att deraf vara intresserad, än mera fallenheten till att inom en sådan art sjelf skapa. Hr L. lemnar oss visserligen till vidare öfvervägande de få sannolikheter vi ega för att andliga dramer äfven här ilandet skulle varit öfliga under någon viss äldre tid, men han bemöter sjelf hvarje alltför lättfärdigt antagande, bygdt på så svaga och enstaka vittnesbörd, med den reflexionen, att, såframt detta verkligen så varit, ser det älminstone ytterst besynnerligt ut, alt intet enda medeltidsskådespel af någon betydenhet hos oss blitvit upptäckt, ja att icke en skrifven bokstaf har bevarat oss underrättelsen om något inhemskt skådespels uppförande?. Hr L. har från hela den svenska medeltiden icke att, såsom quasi-dramatiskt, anföra mer än ett enda helt obetydligt stycke (hittills otryckt, men nu af hr L. in extenso meddeladt efter en autentisk afskrift), som föreställer Julen och fastan trätande; tonen i denna lilla dialog är temligen grofkornig och har ett omisskänligt tycke af karnavalsskämt, till oc med i ordets mest karakteristiska mening; kompositionen skulle då, hvad hr L. också förmenar, väl närmast vara att betrakta som ett fastlagsspel; att stycket ursprungligen varit emnadt för att uppföras, är i hög grad antagligt, men huruvida det verkligen älven varit här uppfördt, detta är en fråga, som förblifver obesvarad; den dramatiserade trätan kan lika väl vara en bearbetning af något utländskt original, hvilken en eller annan glad själ här föreagit sig på en ledig stund för kuriositetens skull, och hvilken sedan endast gått vidare såsom ?manuskript för vänner.? På tal om medeitidens dramatiska förlustelser af komisk art (de nyssnämnda ?fastJagsspelen? och dylika), egnar författaren några blad åt en särskild redogörelse för cklarnes och lekare-skråets uppträdande i norden under medeltiden. Han har här bufvudsakligast följt Rydqvist, dervid han äfven händelsevis råkat upptaga ett hos denne förekommande litet misstag med afseende på uttrycket görande man? i Rimkrönikan. Som bekant är, omtalar Rimkrönixan på flera ställen lekare, spelmän och jonglörer under detta namn: ihe görande?, Pgörande man?, görande heyt? (måhända skriffel eller missförstådd läsning för leut, liut, e. d.) och Rydqvist har antagit att härmed förstods ett särskildt slag af gycklare, hvilka uppträdde med ett visst dramatiskt anspråk; ordet görande? skulle nemligen komma från det isländska geri, görs, och alltså betyda aktör (liksom sjellva detta sistnämnda ord kommer af det latinska agere, också egentligen: göra?). Hr L. haricke haft något att härvid anmärka, utan är nästan på god väg att häri finna ett argument för bruket af dramatiska framställningar vid höotidlioare tilllällen under vår medeltid: