som i dödsångest, och en feberrysning skakade hela hans kropp. Blodet, som bultade i hans tinningar och omtöcknade hans syn, drog sig nu tillbaka och rusade till hjertat. Han kunde nu tydligt se dolken i den dödes bröst, och han läste i den gråa skymningen orden på skaftet, hvilka han med egen hand mödosamt hade ingraverat: Död åt alla statsinqvi sitorer! Ovilkorligt uttalade han dem helt högt och lät sina ögon gå mellan det olycksdigra vapnet och det arma offrets ansigte, mättande sig med den förintande motsägelsen mellan dessa ord och dessa drag. Med en förfärande snabbhet jagade tankarne genom hans hjerna. Han insåg nu klart hvad som här hade skett och som aldrig kunde försonas. Intet under hade medverkat för att göra detta fasansfulla till verklighet. Allt var så helt naturligt, så sannolikt, ett barn måste begripa det. Hela dagen hade den unge mannen hållit sig af. lägsnad från sin förderfligt sköna fiende. Han ämnade resa utan atttega afsked. Han hade låtit säga henne det, och hon var nog likgiltig för att samma afton bjuda främ mande till sitt hus. Då natten inbröt, kunde han icke längre motstå demonens starkt dragningskraft och gick den bekanta vägen. Man hade sagt honom vid porten, att har ej skulle träffa grefvinnan allena. Ögon blickligen hade han beslutit att vända om Och just detta ögonblick hade varit till räckligt för att låta hans enda vän ställ: sig i bakhåll för att blifva hans mördare Först då Andrea hade insett detta med der stora klarsynthet, som blifver menniskar till del i alla afgörande ögonblick, då hvarje tröst och hopp försvunnit, återfingo hans stelnade lemmar sin spänstighet. Han stör tade fram till den stilla sofvaren, sjönk på knä ned på stenläggningen och såg honom rakt i ansigtet. Ett vanvettigt skratt, lik en rossling, undföll honom, i det han från hans anlete undanströk de korta lockar, som så olycksaligt hade bedragit honom. Har erinrade sig nu, att han sjelf på eftermid dagen hade varnat vännen för att öppe visa sig på Venedigs gator. Han sjelf bade utlagt snaran för sig och sin vän. Derpi ref han upp hans kläder och kände efte, om ännu någon återstod af lif klappade: hans hjerta. Han förde sin mun tätt intill den unge mannens läppar för att, om möj