ANDREA DELFIN. NOVELL AF PAUL HEYSE. Han närmade sig nu det hus, i hvars skugga hämnaren stod dold; likasom om han anat närheten af en fara, slog han manteln tätare för ansigtet och höll den venstra handen fast omkring fästet på sin värja, hvilken han, trots förbudet, bar vid sidan. Han gick förbi sin fiende, utan att bli honom varse; tio eller tjugo steg lät honom denne få försprång. Redan närmade sig den ensamme vandraren bron. Med ens hörde han steg bakom sig, han vände sig om, handen lät manteln sjunka, men i samma ögonblick sjönk hans höga gestalt tillhopa ; stålet hade trängt djupt i hans bröst. Min mor, min arma mor!4 qved den mördade. Derpå nedsjönk hans hufvud mot gatläggningen. Ögonen slöto sig för alltid. En tystnad på flera minuter följde på dessa afskedsord. Den döde låg utsträckt tvärs öfver gatan, med utbredda armar, som om han kärleksfullt ville omfamna den trolösa verlden. Hatten hade fallit från hans hufvud, under förklädnaden af hvita Jockar framträdde det naturliga bruna håret, och det ungdomliga ansigtet såg i nattens bleka skymning ut som om det hade sofvit. Och på ett stegs afstånd från honom, stel och orörlig som en bildstod, stod mördaren, och hans ögon stirrade på ynglingens marmorbleka drag och sökte i förwiflad ångest förgäfves förneka den förfärliga vissheten och intela sig att en spöksyn förblindade honom, och att under denna unga mask, som helvetet höll framför honom, dolde sig dragen af denne gubbe, som kort förut i Leonoras sal hade talat om att ställa försåt för Andreas väns lif. Hade han jeke för denne väns skull skyndat att låta hugget falla? Ville han icke skicka denna son oskadad hem till hans mor? Om hvad hade mannen, som låg der framför honom, pratat om sin mor? Hvarför stod domaren och hämnaren såsom en dömd brottsling och förmådde icke röra en lem, ehuru hans tänder skallrade lik) 8e A. B. n:r 274, 275, 277, 278, 280—286.