STOCKHOLM den 9 Dec. Telegrafen meddeiade för några dagar sedan den märkliga nyheten, att åtskilliga halfotficiella tidningar börjat innehålla antydningar derom, att franska regeringen icke skulle vara ovillig att befrämja Preussens annexionistiska planer i fråga om de ?befriade? hertigdömena, men detta dock endast på det vilkor och under den förutsättning, att Preussen återlemnade den dansktalande nordliga hälften af Slesvig. Då flera tecken häntyda derpå, att det på flera håll nu uppdykande talet om en sådan lösning af den eljest mycket svårlösta frågan om dessa hertigdömens öde, varit — såsom man säger — 1 säck innan det kom i påse, torde särskild uppmärksamhet böra egnas de artiklar, hvari en sådan åsigt från fransk sida uttalas. Det med dagens post hit komna n:r af Patrie innehåller en dylik med mycken diplomatisk finhet affattad förkännings-artikel af följande lydelse: ?Innan den dansk-tyska tvisten kommit till den punkt, att den endast kunre lösas med svärdet, hade Frankrike användt alla sina bemödanden för att förekomma denna bedröfliga ytterlighet. Det hade i Frankfurt liksom i Berlin och i Köpenhamn låtit framställa försonande råd. Kejsarens regering tycktes ända från detta ögonblick förutse de förvecklingar, som skulle öfverlefyva det krig, som då var nära att utbryta. Något sednare, inom Londonkonferensen, afvek Frankrike icke från denna politik. Det drog ej i betänkande att framställa den ömsesidiga aktningen för nationaliteterna såsom det verksammaste medel att ernå en på fasta grundvalar bygd fred. Men olyckigtvis voro passionerna å båda sidorna alltför mycket uppretade för att det fredsarbete, som konferensen åtagit sig, kunde bringas till stånd, och Danmark måste slutligen efter nya motgångar, med antagande af de hårdaste vilkor underhandla om fred med sina fiender. Frankrike, som hade ogillat kriget, kunde lika litet gilla en fred, hvarigenom man blott stadfästade ett missbruk af öfvermakten, och som dessutom stod i öppen strid med den princip, hvars kränkning Tyskland hade åberopat såsom skäl att gripa till vapen. Under förevändning af att inom hertigdömena rädda den ggn nationaliteten, uppoffrade man uti orra Slesvig den danska. De svårigheter, som den kejserliga regeriogen hade förutsett, dröjde föröfrigt ej att gilva sig tillkänna, och vi bevittna nu den kamp, som söndrar segervinnarne i Wien och i Berlin. Och om man får tro Preussens officiösa journaler oeh dess statsmäns språk, så fullföljer denna makt, sättande sin eröfringsrätt i all annan rätts ställe, i sjelfva verket annexionsplaner. Alt döma af hr von Bismarcks allt mer och mer beslämda hållning, ämnar man i Berlin icke reglera arfstvisten på annat sätt, än att i hertigdömena göra Wilhelm I till Fredrik VII:s efterträdare. Frankrike eger bestämdt icke något intresse i denna fråga. Det bekymrar 0ss föga på hvilken panna hertigdömenas krona kommer att sättas, föga huruvida SlesvigHolstein tillhör Preussen direkt eller om den furste, som blefve iklädd den hertigliga suveräniteten, ej vore annat än en mer eller mindre maskerad personifikation af den preussiska suveränitelen. Om emellertid Preussen gentemot Osterrike, som finner sig besväradt i sin politik liksom i sina finanser, gentemot mellanstastaternäs ögonskenliga kraftlöshet, ville ensamt och blott för egen räkning göra sig Wienfreden tillgodo, så synes det oss, att det icke härvid borde förgäta, att en stor och oeftergiflig pligt då ålåge detsamma. Sistnämnda makt, som på Londonkonferensen icke visade sig fiendtlig emot nationalitetsprineipen, och som icke ens förkastade idn om ett vädjande till befolkningen, borde väl nu ådagalägga någon konseqvens. Genom att fästa ett billigt afseende på nationaliteterna, genom att låta Norra Slesvigs befolkning, som är fästad vid Danmark genom sina seder, sitt språk och sin historias traditioner, återtaga sin plats inom danska monarkien, skulle Preussen sålunda bringa sina intressen i öfverensstämmelse med nödvändigheten att gifva en rättvis tillfredsställelse ät allmänna opinionen i Frankrike, i England och Ryssland. Det synes oss, att ifall Preussen toge på sitt ansvar att vid reglerandet af frågan rörande Elbehertigdömena skilja sig från Österrike och från tyska förbundet, detendast under ofvannämnda vilkor kunde påräkna framgång åt de planer, som det nu synes hafva uppgjort.