palatser, i hvilka de afstängde sig från alla esök, för att icke oförvarandes stöta på någon af de sammansvurna. Ingen visste rätt hvad som försiggick derute, och de äfventyrligaste rykten om häktningar, tortur och hotande straff trängde genom de slutna dörrarne in till de uppskrämda familjerna. Äfven det lägre folket, ehuru det ganska väl kände att det icke gällde dem i första kastet, och med skadeglädje sågo huru de förnäma i panisk förskräckelse kastade sneda blickar på hvarandra, kunde dock icke i längden skydda sig mot en känsla af beklämning. I alla händelser var det obehagligt nog att vid mörkrets inbrott bebehöfva lemna kost och vin, att se sig ut satt för att af hvarje mötande vakt, i fall den så ville, låta undersöka sig, om man bar vapen på sig, och att äfven med bästa samvete intet ögonblick vara säker för falska angifvares nedriga anslag. Bland de få, på hvilka det dofva qvalm, som hvilade öfver sinnena, icke tycktes utöfva något inflytande, var Andrea Delfin en. På morgonen efter mordförsöket hade han, i likhet med den andra hopen af hemliga spioner af efterträdarne till den olycklige sekreteraren, som hade besoldat honom, blifvit tillfrågad -om sina iakttagelser vid timman för mordets begående, oeh hade han uppdukat en historia om en fart på Lido, hvarunder han haft för afsigt att göra sig underrättad om stämningen bland fiskrarne. Det han hade att meddela från österrikiska ambassadhotellet och grefvinnans palats — oväsentliga småsaker, som för länge sedan voro kända af tribunalet — borgade åtminstone för hans nit att sätta sig in isitt nya kall. Hans vän Samuele hade icke underlåtit omtala den sällsamma förtrolighet, i hvilken han hade träffat brescianaren och