ANDREA DELFIN). NOVELL PAUL HevsE. Fyra dagar voro förflutna efter detta samtal. Andrea hade fortsatt sitt vanliga lif, regelbundet hvarje morgon infunnit sig hos sin notarie och tidigt gått hem, ehuru han nu, sedan han stod i förtroligt förhållande till den höga pulisen, icke vidare särdeles bekymrade sig om hvad folket vid gatan della Cortesia tänkte och talade om honom. På lördagsaftonen bad han fru Giovanna att få låna portnyckeln. Hon berömde honom för att han gjorde ett undantag från den vanliga regeln. Det lönade denna dag också mödan; likbegängelsen efter den förnäme herr Venier skulle äfven kunna locka henne sjelf, men hon var rädd för trängsel, och så — han visste nog hvarför denna händelse ingaf henne en särskild bäfvan. Andrea svarade att äfven han gerna ville undvika det nattliga folkhvimlet. Han skulle endast taga sig en gondol och fara ut på Lido för att hemta litet frisk luft. Der lemnade han gumman och gick åt motsatt håll mot San Rocco. Klockan var redan åtta, ett fint duggregn förmörkade luften, men afhöll icke menniskomassan från att öfver kanalen strömma till kyr kan, der den mördade statsinqvisitorns likbegängelse i detta ögonblick firades. Mörka gestaller, dels i masker, dels medelst den djupt nedtryckta hatten skyddande ansigtet mot det kittlande regnet, skyndade förbi honom till öfverfartsplatserna eller till Rialto) Se A. B. nir 274, 275, 277, 278, 280—284.