om danska kronan eller danska folket. Den 2 eller 3 Februari, den 28 Mars, 18 April, ja till och med den 29:de Juni kunde en f. d. upprorsmakare mot danske konungen ha försonat sitt brott och gjort sig förtjent af utmärkelse, genom att käm. a mot de tyska våldsverkarne; men den S Febr. har ingen sådan betydelse, och valet af denna dag bevisar, att utmärkelser icke är någon belöning för förtjenster. utan en leksak för personlig fåfänga. Och dertill får icke armåns uniform missbrukas. Man kan icke undskylla sig med, att sådant skett förr, ty hvarje gång ett sådant missånyo begås, är det en ny försynde Icke heller kan man hänvisa på den oänd. liga långmodighet, som visades hertig Carl af Gläcksborg, ehuru denne städsc fortfor att sluta sig till det slesvigholsteinska upprorspartiet och efter förmåga är ligt medverkat att framkalla de olyckor, under hvilka Danmark nu suckar. Hertig Carl har haft särskilda förespråkare, han var gilt med Fredrik VI:s dotter, med Fredrik ViI:s frånskilda hustru, och konungens godhet emot henne kom honom att vara öfverseende med hertigens otillbörliga beteende. ig Carl endast tåld, kelser han hade, men Dessutom blef herhan behöll de utmärframdrogs icke till några nya. Vi förstå icke huru en ministåör, som är konungen och dynastien uppriktigt tillvilven, kan vilja tillråda eller åtaga sig ansvaret för utnämningar, som köpa tillfredsställelsen af en blott och bar familjekärlek med en kränkning af hvarje hederig dansk mans känslor. Regeringen borde för konungens skull icke halva gjort detta. Den vet att tyska prinsar aldrig varit väl sedda i Danmark, att de ännu mindre kunna vara det efter ett sådant krig och en sådan fred som de a och att bland tyska prinsar föraktar danska folket ingen djupare än dem som deltagit i ett menediskt uppror. Den bästa tjenst, H. M. konungens bröder kunna göra honom, är att aldrig visa sig i hans land; den största skada de kunna göra honom, är att vara hos och omkring honom och locka danska hedersbevisningar ur hans ansvariga ministrars händer.?