Spänningen mellan de tyska makterna: (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 30 November. Tvisten om förbundstrupperna i Holstein har under de sista åtta dagarne antagit en mera akut karakter och har framskridit nära intill gränsen af ett medborgerligt krig, men tyckes skola bli en storm i ett glas vatten, såsom händelsen ofta är inom förbundsverlden. För att hålla fast tråden i saken,ivill jag först framställa en analys af depeschvexlingen mellan Österrike och Preussen, hvars början jag i mitt bref af den 21 dennes i korthet meddelade. Såsom edra läsare torde erinra sig, hade grefve Rechberg i medlet af Oktober i en till Berlin afsänd depesch beträffande den förvaltning, som skulle införas i hertigdömena, efter fredsfördraget förfrågat sig, huru Preussen tänkte förhålla sig i afseende på ockupationen. Exekutionen var slut, men af förbundsvänliga bevekelsegrunder och af undseende för de mellanstora staterna, vore det önskvärdt att en del af förbundstrupperna lemnades qvar i Holstein äfven efter freden. Som Preussens svar fördröjdes genom ministerpresidentens resa till Biarritz, afgafs det först den 14 November och innehöll, att den förbundsakt, som fordrar truppernas återtåg, borde efterlefvas. Emellertid efterträdde grefve Mensdorff-Pouilly grefve Rechberg i ministeren i Wien. Denne instämde den 20 November i den uttryckta önskan, att Sachsens och Hannovers exekutionstrupper måtte tillåtas stanna qvar i hertigdömena till dess arfföljdsfrågan blifvit afgjord. 1 sitt svar den 24 November fortfor Preussen med eftertryck att afböja detta. Härpå har under de sista dagarne en österrikisk svarsdepesch ingått, af innehåll, att exekutionen visserligen vore slut, men dermed icke förbundets rätt och ligt att sjelfständigt medverka vid faststälandet af ett förbundslands statsrättsliga ställning utplånad. Till följd häraf måste förbundet påbjuda i stället för en exekution en förbundsseqvester, och då exekutionens upphäfvande och påbudet om seqvester i Holstein kunde beslutas på samma förbundsdagsplenum, så vore det att rekommendera, att de tyska stormakterna icke våldsamt nöd sade till förbundstruppernas aftåg, utan så mycket som möjligt skonade mellanstaternas susceptibilitet, emedan de hade den formella rätten på sin sida. Så lät den sista österrikska depeschen. Derjemte skall man ha i förtroende antydt, att Österrike, i fall Preussen stode fast i siit anspråk, skulle kunna öfverlåta sin egen pckupationsrätt och sin halfva andel i Holsteins besittning på förbundet och i främsta rummet på Sachsen och Hannover. Sådan ir sakens diplomatiska ställning, och det har synts mig nödvändigt att i korthet framställa den, för att göra händelserna i norra Pyskland begripliga. Hvad beträffar den sista österrikiska hotelsen om ockupationsrättens öfverlåtande till mellanstaterna, så ir det ett skämt, emedan Preussen icke skulle samtycka dertill och hr von Beust, om han ginge in derpå, måste uppgifva sin rättsståndpunkt; ty han påstår ju, att konung Kristian IX icke hade någon rätt till Schleswig-Holstein och således icke heller kan öfrerlåta den på Preussen och Österrike. Hela saken har emellertid genom en märkig händelse tagit en oväntad vändning. I vörjan af förra veckan förklarade nemligen ir von Beust för preussiska sändebudet i Dresden, att förbundsrätten och exekutionsordningen voro behäftade med luckor och lerföre icke kunde tillämpas i ifrågavarande all; de sachsiska trupperna skulle och måte stanna qvar i hertigdömena. Samma örklaring upprepades här af sachsiska sänlebudet och har så mycket mera sårat de fficiella kretsarne, som en tydlig anspelling på junkerteorien om de luckor, som len preussiska författningen innehåller i afeende å budgetfrågan, framlyser deri. I ett ninisterråd, hvari konungen presiderade, veslöts härefter att tillsvidare inställa de oreussiska truppernas aftåg från hertigdönena samt att i Minden koncentrera den dit edan ankomna 13:de divisionen och i Ber-: in och Torgau (i provinsen Sachsen) den edan till större delen på preussiskt område nlända 6:te divisionen, bådadera såsom lemonstration mot Hannover och D:esden, huru denna åtgärd, såvidt Hannover beräffar, blott har en formell betydelse, enär lannover af fruktan för det på dess skulror tyngande Preussen, mot hvilket det flägsna Österrike föga skulle kunna hjelpa et, på sista tiden redan gjort min af att emua den sachsiska ministern herr von seust isticket och försona sig med Preussen. Rörande de militära åtgärderna afgick amtidigt ett tillkännagifvande på telegrafäg till Wien, hvilket är anmärkningsvärdt ÅA till vida, som man derigenom erhåller evis på, att någon uppgörelse med Österike om Preussens militära mått och steg ske skett. Ännu i denna stund vet man igenting tillförlitligt om Österrikes svar på etta telegram. Men det ser helt och hålet ut som om Österrike ville förhålla sig assivt. Hemligheten med denna återhållamhet ligger utan tvifvel i Österrikes itaenska faror. Det må vara sannt eller ej, tt aftal skett mellan Berlin och Wien röande Venetien. Säkert är dock, att Österke hoppas att Preussen icke skall lemna ejsarri.et i sticket om det angripes i Itaen. Grefve Mensdorff-Pouillys sista närmingsförsök i Paris har, att döma af allt vad man hört, hittills icke ledt till något esultat. Derföre Österrikes kyliga hållning ot mellanstaterna och dess undfallenhet ir Preussens görande och låtande. Man begriper nu, alt herr von Beust, som i gg Äfvaroifven af sin naturliosa hbunds