klassiska italienarne och nederländarne. Efter alt i 33 kapitel ha behandlat Tyskor nes äldsta musikaliskt-konstnärliga tider (Bachoch Händel-perioden) kommer förf. till de sistförflutna 100 årens musik, till, säsom han uttrycker sig, de företrädesvis öna tyska klassikerna: Haydn, Mozart och Beethoven, åt hvilka (jemte Mendelsohn, Cherubini, Spohr och C. M. v. Weber) han egnar 50 kapitel, hvardera utgörande en liten fristående artikel för sig. Herr Mankell finner i Mozart-tiden tonkonstens kulminationspunkt, af det skäl att den kontrapunktiska och kanoniska konsten nu hade blifvit mest innerligen förenad och hördes a fullkomligast ett vorden med den fagraste, poetiskt rikaste melodi?. Redan ifrån Beethovens sista stadium och allt hittills förf. den musikaliska lyran ej vida , som den fordom var — väl ofta mycket intressant, men blott ytterst sällan tillika skön till den grad, att tondikten är och förblifver till för alla åhörare?. Om än enstaka undantag af ganska stor betydenhet finnas, så torde författaren dock i grunden hafva rätt. Andra delen af arbetet afhandlar först operans historia, nemligen särskildt den itahenska, den franska och den tyska operan, uti 50 artiklar. Derpå följer en afdelning om föråldrede tonverktyg samt den fullstämmiga orkesterns special-historia, ailtifrån medeltiden, — en del af verket, som säkerligen är ny för många läsa Afven åt virtuositeten egnas en dylik specialhistoria, omfattande gamla fornklåssiska, nyare och allranyaste tider. Etter åtskilliga strödda underrättelser? om musikföredel af ganska stort intresse (t. ex. en utförlig beskrifning af Allegris berömda ?Mi serere?, så som det i Koms Sixtinska kapell ännu årligen utföres under påskveckan), meddelas mekaniska, akustiska och optiska, å tonkonsten inverkande uppfinningar, betraktelser om -organets märkvärdigheter m. m.; hvarj och högst ringa bildade? folkslags musik, samt Södra och Norra Europas älsklingsmelodier. Derefter kommer en ny hufvudafdelning, omfattande hufvuddragen af den svenska tonkonstens histor vån völorna till det nuvarande kongl. hofkapellet, från Norna Gest till hrr J. Gönther och 0.5 Denna afdelning atgör 99 särskilda artiklar. Denna del slutas med en potpourriafdelning, kallad YStrödda blad ur tonkonstens allmänna litteraturhistoria?, isynnerhet yttranden af forntida författare rörande musiken. Tredje delen innehåller ett slags antho logi, genom hvilken författaren synes söka stöd och stadfästelse för den hufvudsakl uppfattning han i den föregående fram ningen sökt göra gällande. Man finner der en mängd till en del ganska intressanta y!ttranden såväl af stora musikidkare, såsom S. Bach, Händel, Gluck, Mozart, Haydn, Beethoven, Mendelsohn, Spohr, C. M. v. Weber, Wagner, Berlioz, Fetis, Schuman, m fl., som ock af en stor mängd andra litterära berömdheter. Jemväl ett betydligt antal svenskar få yttra sig, t. ex. Geijer, Atterbom, v. Be kow, Törneros, Tegnetr, Hildebrandson, Wieselgren, Gudm. Silfverstolpe, Hätberberg m. fl., och det är onekligen af intresse att finna åtskilliga dylika yttranden om tonkonsten sammonförda på ett ställe. Vi skulle emellertid vilja göra den anmärkningen, att dessa citationer måhända ha nog stor omfattning och utförlighet, och att kanske ett och annat tagils med, som utan afsaknad kunnat vara borta, hvarigenom verket skulle blifvit något mindre digert och kostsamt. Hvad författarens språk angår, så är det bekant, att han har en god stil och att han förmår göra densamma både färgrik och underhållande, äfvensom han ofta har en viss fyndighet i fråga om karakteristiska uttryck. Vi skulle hkväl önskat att en och annan språklig oegentlighet blifvitundanröjd, såsom man kunnat vänta af den sorgfälliga korrekturläsning i högre mening, som plägar komma till del de arbeten, som numera utgå på N. M. Lindhs förlag. Att tala om Den högsta ålderdomens musik? i stället för den äldsta forntidens, är ett groft språkfel, af det slag, som icke bör få insteg i den populära litteraturen. Lika litet är det öfverensstämmande med svenskt språkbruk, att begagna uttryck sådana sem s talrika personer?, uppföringar?, 0. s. V. Boken är emellertid både genom sin plan, samt genom stil och innehåll lättläst. Anordningen med de många småafdelningarne, ä försedda med sina rubriker och motton, är i detta hänseende högst gagnelig och lättar i hög grad denna öfverskädlighet, som man numera fordrar af dylika arbeten, i stället för den tyngd och klumpighet, som förr så ofta utgjort regeln för alla estetisktkritiska verk, som skulle anses vittna om sakkännedom och ha litterär betydelse. En Hå ser man i noter uppränningen till Allegris berömda Miserere, en bönesång af Pelestrina m. m. samt åtskilligt ?sång hokuspokus?, såsom hr Mankell kallar ett antal menniskoröstens böjningar och drillar, som blifvit anbefallda af de Pfäder?, hvilka ofta traditionelt hållas för fullkomlighetens mönster. Man bör i allmänhet rättvisligen erkänna, att författaren, oaktadt sin kända veneration mot de bortgångne store, visst icke — såsom så ofta sker både inom musiken och i fråga om andra konster — faller ned i stoftet inför deras samtliga verk, utan med verklig kritik söker skilja mellan agnarne och hvetet, så väl inom tonkonstens äldre som dess nyare stadier. Säkert skola alla, äfven de, som icke dela författarens musikaliska uppfattning, veta att respektera den glödande värma och den energi, h-armed förf. hela verket igenom kämpar för och tillämpar sin grundsats, att på skön melodi baserad och deraf genomträngd tonsättning? står högre och härleder sitt ursprung från en helt annan verld, än en sådan komposition, som eger en mycket välväxt, ja tilläfventyrs påfallande duktig kropp, men af Gud icke erhöll skönt ensigte, hvilket intager alla, som se detsamma.? S i E t (0 stor mängd not-exempel illustrera texten. ; i E ningar, undervisningsanstalter m. m., tillen amt. mte behandlas halft-?) andherg.