b Nordostlandet, för att se, om ej den bak-Jom liggande djupa fjorden möjligen bildade lett sund, som förenade Hinlopen-Strait med Norra Issjön. Sedan vi öfvertygat oss om att något sådant sund, enligt all sannolikhet ej fanns till, byggde vi, på bergets emot Ihafvet tvärbrant stupande östra sida, en stenvård, i hvilken några anteckningar nedlades, klättrade derpå ned igen till båten loch rodde vidare. Den 12 Aug. ville Torell och jag begifva oss öfver land till ett högt berg, som tycktes ligga 110 till 2 mil öster om vår rastplats. Landet, som vi gingo öfver, bestod af långsamt uppstigande bergshöjder, skilda Ifrån hvarandra af alldeles kala, med sönderbrutna skifferskifvor betäckta dälder, hvilka vid vårt besök knappast hade att förete några spår, hvarken af växteller I djurlif, snö eller is. Efter att hafva under regn och dimma en stund vandrat framåt i denna ödsliga nejd, stötte vi oförmodadt på en ny djup, från norr till söder gående fjord, hvilken skilde oss från det höga berg, som var målet för vår vandring. Islossningen försiggick som bäst i fjorden, och för att kunna fortsätta vår färd måste vi således kringgå densamma. Som vi dock reen vidsträckt utsigt föga gynnsamma vädret skulle fortfara äfven då vi uppnått fjellets topp, beslöto vi att återvända till båten. Den 13 Augusti styrde vi vidare emot norden. För att få reda på isensläge öster om Cap Wrede, bestego vi en 1800 till 2000 fot hög, emot spetsen alldeles snötäckt bergstopp, belägen på norra delen af den halfö, der vi sist hade vårt rastställe, och hade från denna bergstopp en vidsträckt och till vidare framfärd lockande utsigt åt öster. Som en betydlig tid åtgått till bergvandringen, hunno vi denna dag ej långt, utan nödgades snart ånyo lägga till för att rasta på ett ställe, beläget något söder om är benämnd Cap Platen. Följande dagen färdades vi vidare, passerade den nordligaste spetsen af Prins Oscars Land och styrde kursen österut. Vi mötte dock snart en, som det på afstånd tycktes, alldeles ogenomtränglig drif-isbank, hvilken nödgade oss att vinda och lägga till vid vestra stranden af Cap Platen. Från ett närbeläget 8 då 900 fot högt berg visade sig hafvet österut drif-is. En möjlighet att ännu framtränga vidare åt öster fanns således, och kanske äfven att återvända till mötesplatsen, Lommebay, efter att hafva rott omkring hela Nordöstlandet. Men då samma ostliga vindar, som varit rådande under de sednare dagarne och för oss öppnat vägen åt öster, sannolikt hopat massor af is på Nordostlandets östra kust, och då årstiden redan var så långt framliden, att en instängning af båten under några veckor, lik den som drabbade: fartygen i Sorgebay, skulle hafva haft vår och kanske äfven våra kamraters undergång till ovilkorlig följd, beslöto vi att gifva vika för manskapets motvilja att framtränga vidare. Den 15 Augusti om morgonen begynte vi derföre vår återfärd och hastade nu så fort I som möjligt till vår mötesplats med fartyget i Lommebäy. Några timmar innan afresan kommo, såsom förut varit vanligt, tvenre isbjörnar, en ofantligt stor hane och en något mindre hona, på afskedsuppvaktning till hå ten. De saluterades med några böss-skott, ehuru utan vidare påföljd än att den större björnen fick en kula i bogen och starkt blödande långsamt aflägsnade sig. Den mindre följde efter och slickade blodet, som flöt ur den störres sär. Några vänner i Stockholm hade före afresan till. oss öfverlemnat ett par lådor inlagda hjerpar och några buteljer gammalt förträffligt vin, som med fregatten Eugenie varit med om en vetenskaplig resa kring jorden. Dessa goda stor shulle förtäras vid vår vändpunkt, och då vi nu för andra gången passerade den af högs, svarta, söndersplittrade klippor bestående yttersta spetsen af Cap Platen, siego vi i land derstädes för att intaga en högtidlig måltid. Middagen var dukad på en stor flat stenhäll, en ren handduk tjenade till bordduk, några flata stenflisor tall tillrikar, täljknifvarne, som vi buro i våra bälten, till bordsknifvar, våra fingrar till gafflar, en glasflaska med vid mynning till vinglas — vi hade i fordna bättre tider bestått oss verkliga glas, men de voro nu sönderslagna — men dessa enkla husgerådssaker oaktadt var det dock en högtidlig middag, under hvilken vi för första gången på flera veckor sutto omkring ett bord. Tal höllos, skålar druckos m. m. Sedan middagen var slutad, rodde vi vidare öfver det nu nästan isfria hafvet emot Scoresbys ö, men nödgad:s: s! en våldsam, ogynnsam ström att en stu. : lägga till vid Cap Wrede, för att invänta ändring i strömmens riktning. Kaffet intogs på yttersta spetsen af denna vackra udde. Liksom de öfriga emot norr utskjutande uddarne af Nordostlandet upptages äfven Cap Wrede af praktfulla, höga brantstupande fjell, hvilkas nedra del består af en fin svart skiffer. En smal landremsa, som sträcker sig emellan fjellets fot och hafvet, är bildad af flisor af ofvannämnda, genom vatten och frost söndersplittrade skiffer, och från detta smala lägland höjer sig en mycket hög, isolerad, alldeles svart skifferklippa, hvilkens yttre konturer i en viss riktning på afstånd förete en märkvärdig likhet med Napoleons-statyn på Vendöme-kolonnen. Denna ofantliga klippstaty, det af simmande isberg betäckta hafvet vid klippans fot, de höga fjellen och äinlands-isens snöhvita fält i bakgrunden förena sig här att dana en af de mest storartade vyer, som Spetsbergen hafva att uppvisa. Efter ett par timmars förlopp hade strömmen ändrat sig och flöt nu med samma våldsamhet åt vester som förut åt öster. Vi sköto ut vår båt och dan voro genomvåta af regnet och dimman, l: och dessutom befarade, att det dåliga, för norra spetsen af den udde, som på kartanl. vara betäckt med hög, ehuru ej ailtför tät!) j j