0. Torells ech A. 3. Nordenskiölds båt-turer vid Spetsbergen ). Den 9 Augusti sökte vi förgäfves framtränga vidare österut. Vi mötte snart ymnig drif-is och nödgades derföre vända. Denna gång rastade vi på vestra stranden af bugten emellan Extreme Hook och Nordcap. Torell och jag bestego ett närbeläget högt berg för att taga reda på läget afisen samt kringliggande land och öar. På toppen af detta berg träfiade vi några grunda, välslipade jättegrytor af 1 till 1!2 alns diameter, hvilka vanligen voro belägna på sjelfva spetsen af stora, på fjellets topp belägna klippblock, och hvilka, i fall man får antaga såsom afgjordt att dylika grytor alltid blifvit af vattenströmmar utslipade, tydligen visade, att äfven detta åtminstone 1500 fot höga fjell i fordna dagar legat under vatten och kanske varit betäckt med jöklar. Sedan äfven härstädes en mindre björn gjort oss sin afskedsuppvaktning och blifvit af Petersen fälld, och sedan isen hade skingrat sig något, afreste vi ånyo den 10 Augusti vidare österut. Hafvet, som dagen förut varit uppfyldt af drif-is, var nu isfritt, och vi lyckades derföre utan hinder af isen uppnå några små, midtemellan Cap Irminfer och Cap Loven belögna öar, hvilka på artan äro uppkallade efter den om Spetsbergens kännedom så högt förtjente engelske astronomen Sabine. Jag hade här ett ganska obehagligt äfventyr. Om morgonen den 11 Augusti besteg jag, utan att vara försedd med några vapen, toppen af den lilla ön, för att derifrån uppmäta vinklar emellan de omgifvande uddarne. När jag var på 50 till 60 stegs afstånd ifrån den högst belägna punkten af ön, märkte jag en björn, som före mig bestigit samma spets, förmodligen för att derifrån få en öfversigt af hvad byte kringliggande isfält hade att erbjuda. Emedan äf-ven isbjörnen tydligen redan varsnat mig, vågade 1ag ej springa tillbaka till båten, utan gick rakt emot honom, i förmodan att denne, såsom jag alltid hittills sett isbjörnar göra då menniskor nalkas, skulle blifva skrämd och springa. Denna gång slog dock min förmodan icke in, utan isbjörnen nalkades mig tvärtom långsamt i halfcirkelformiga slag, tills vi stodo så nära hvarandra, att jag med en käpp kunnat slå till honom. Han stod något högre upp på ett stenblock, hväsande och trampande med framfötterna, jag något lägre, skrikande och hojtande allt vad jag kunde och kastande stora stenar på björnen, af hvilka en mängd träffade, utan att han dock tycktes bekymra sig mycket om dem. En sior sten träftade slutligen tvärsöfver den emot stenblocket stödda framlabben, och smärtan al detia slag eller snarare tillfredsställd nyfikenhet -bevekte björnen till återtåg. För attej synas (hvad jag verkligen i hög grad var) uppskrämd, följde jag ett stycke efter björnen, tills han doldes bakom ett utstickande klippblock, men sprang derpå allt hvad jag formådde tillbaka till båten. Då jag återkommit dit, berättade jag äfventyret för Torell, men hade ännu ej hunnit sluta berättelsen, förrän -Torell afbröt mig med utropet: 5e der är han?, och pekade på några ett par hundra alnar från båten belägna klippblock, från hvilkas spets öns hvite beherrskare stod och betraktade oss. Ett par af minskapet sändes att förfölja honom, men genast då de nalkades tog björnen till flykten och vi sågo honom aldrig mer. Den 11 Aug. foro vi vidare österut, gynnade af god vind och isfritt vatten, och kommo ändtligen om aftonen till den at Parry med namnet Distant High-Land hbetecknade kuststräcka, som vi så många gåner förgäfves sträfvat att uppnå. Under ditvägen bestego vi det höga berg, som upptager vestra delen af den tredje bland de ha!föar, som skjuta ut på norra delen af ) Se A. B. n:r 274—217.