dingarne, men i Ambulla, Peschawer och Derah Ismael Khan mottogo de sådana höf. dingar, hvilka bodde omkring dessa distrikter. Vid detta tillfälle deremot voro Raja er, höfdingar, Maliker och Sirdarer från allo trakter af Penjabterritoriet samlade i Lahore, och de infunno sig med få undan. tag alla — några sjuka och svaga, andra så fattiga att de måst pantsätta sina hjordar och hus, för att anskaffa galadrägter till couren; men de kommo alla; ty alla önskade att ännu en gång få se den store vicekonungen, hvars namn är fruktadt och afhållet i hela Hindostan. ?Den för couren utsatta tid var kl. 9 f. m., och redan 2 timmar förut anlände många af de mindre höfdingarne och intogo de för dem utsedda platser. Dessa voro anbragta i det största tältet i cen elliptisk krets. Vice konuvgens tron var rest på en hög, med guldvirkadt kläde betäckt, platform i öfversta ändan af tältet, och sjelfva tronstolen strålade af purpur och guld. Omkring kl. half 9 började de sjelfständiga höfdingarne och Rajaerna att infinna sig. Först kom rajan af Tshind, klädd i hvitt, strålande af diamanter och smaragder, med en gul turban och gröna Paejamas. Derefter kom Mandi, den ringaste bland Rajaerna, klädd i rödt och grönt med en orangefärgad turban. Den tredje var Maeler Kotla, lång och korpulent, klädd i svart och guld med en grön turban. Den fjerde var rajan af Faridkot, som en äkta Khalsa-höfding, klädd i gult. Rajan af Kaparthulla, den femte; var smakfullare klädd än någon af de andra höfdingarne på hela Durbar; han var klädd i hvitt med blå Paejamas och ?den indiska stjernans? blåa band och insignier. Efter honom kom Maharajan af Pattiala i hög grad praktfullt klädd uti en drägt af tjockt blått siden, hvilken nästan öfverhöljdes af diamanter och perlor. Den siste som kom var Maharajan af Jummu med sin son och arfvinge. De voro ungefär lika klädda ihvitt med turbaner af gult och rödt, allt besatt med diamanter och smaragder.. Maharajan bar äfvenledes ?den indiska stjernans? insignien af hvilken orden hen är riddare. Alla dessa Rajaer fördes till sina platser af officerare, hvilka särskildt fått sig detta värf uppdraget. Här äro för första gången i Pundjabs historia samlade rajaput-höfdingarne från bergen, de adliga sikher och de vilda patanerna från nordvestra gränsen. Allt är här församladt af hvad provinsen har att uppvisa af manlig styrka och skönhet, af mod, klokhet och hängilvenhet för staten, och man skulle knappast kunna uti något annat land i verlden uppvisa eh så vacker samling af män. Här se vi Jaten och Monja, gröflemmad, lika redo att odla sin lilla åker Som att omgjorda sig med svärdet och ila ut i kampen. Han är måhända ej så skicklig som nägra af de andra härstädes, men han är liflig, manlig och tillgifven. Derborta se vi Derajat Maik, tvättad och uppklädd, ja, riktigt i sitt esse. Hewma bland hans egna berg är detta just icke alltid fallet, och han är der hvarken behaglig för ögat eller för näsan. Han är ständigt inblandad i oräkneliga arfstyister, bryr sig hvarken om sitt eller andras hf, och han är aldrig lyckligare än iden vilda kampen på bergens sluttningar; men han är pålitlig, gästfri, gilmild till slöseri och tapper som ett lejon.?