SAR AGLIG LIL alla VEL. I alla fall firades bröllopet omsider, med stor prakt och ståt, i Stendal den 10 April 1502 och gick lika bra, fastän konung Hans ej var med. Emellertid hade han dock hunnit anordna vissa vigtiga åtgärder, såsom färg och snitt på de riddares, fruars och jungfrurs reskläder, hvilka beledsagade prinsessan till hennes förlofvade land, deras drägt vid vigselakten m. m, Hans ande hvilade ock öfver den plada festen ända tills onsdagen kom; då lef det ett svärt slagsmål mellan de danske och holsteinske riddarne; brudgummen blef arg, och endast brudens förböner hade brudeföljet att tacka derför, att det utan ?påföljd fick helt snöpligt och tyst draga sina färde. Såväl i äktenskapskontraktet som i en kort efter bröllopet utfärdad förklaring hade prinsessan och hennes make afsagt sig alla anspråk på allt fäderneeller mödernearf så 1 lösören som land och folk, men för den händelse, att konung Hans ätt skulle på svärdssidan utdö, reserverades hennes arfsrätt (till ett valrike!) Denna reservation — Rechtsverwahrung?, pläga våra vänner tyskarne säga — var för kurfursten ytterst dyrbar. Ängslig öfver några uttryck i afsägelsen, utverkade han ett par år sednare en förklaring af konung Hans, hvilken dock ej sade annat, än de äldre akterna. Ytterligare vände han sig år 1517 till kejsar Maximilian, med begäran att denne ville stadfästa hans arfsrätt till den kungliga andelen ej blott af Holstein, utan ock af Slesvig, samt på köpet förunna honom och hans efterkommande de hertigliga delarne afsamma hertig-. dömen, när dessa sistnämnda andelar en gång, vid då varande hertigens manslinies utgång, hemfölle till — kejsaren och det heliga romerska riket.? Maximilian närde inga betänkligheter att disponera öfver andras egendom, utan svarade ungefärligen: Kan jag tjena med så litet, så alltför gerna — var så god! Sedermera blef den så förvärfvade rätten? åter bekräftad af kejsar Carl. Så lyder historien om de uräldsta brandenburgska anspråken på hertigdömena. Att de äro rättsligt lika med noll, betyder för en preussisk fistoriker ingenting. De lära ock vara behörigen exploiterade i en redan 1846 af en viss Helwing utgifven skrift: Erbanspriäche des kön, preus