STOCKHOLM den 30 Nov. Proussisk historieforskning med Gods nåde, Länge ha vi förbidat, att den preussiska lärdomen skulle ställa sig vid den preussiska tapperhetens sida i kampen om hertig. dömena, att äfven den förra skulle på detta fält skära sig nya lagrar. Och se — vår väntan blef ej besviken. Ett telegram i gårdagens blad meddelar, att man i Berlinerarkivet skall hafva funnit gamla dokumenter, som bevisa, att preussiska konungahuset alltsedan 1559 varit berättigadt till den ena, och efter oldenburgska husets utslocknande på agnatsidan till den andra hälften af hertigdömena?, och af ett annat telegram erfar man att Börsenhalle redan publicerat icke mindre än 5 dokumenter, som gå ut på att ådagalägga hohenzollernska husets arfsrätt. : Om telegrammet är korrekt, så lemnar det deri omnämnda förhållandet ett prof på en specifikt preussisk egenskap — blygsamheten. Här talas om arfsanspråk, som förskrifva sig från 1559; i sjelfva verket äro de ej obetydligt äldre! Se här i korthet historien om dessa dyrbara verbriefte Rechte, som hota att ge frågan om hertigdömena en ny vändning och att under tyngden afstridiga dokumenters mångfald qväfva den höga tyska förbundsförsamlingens redan något matta lif. För något mindre än fyrahundra år sedan lefde och regerade i de tre skandinaviska länderna konung Hans, son af den förste oldenburgaren på Danmarks tron och fader till Kristian il Hans hade ock en dotter, Elisabet, på sin tid vida berömd för skönhet och hos efterverlden namnkunnig för sina lidanden och olyckor. Hon var ej mer än fjorton år gemmal, då Rysslands storfurste, Ivån Vasilievitseh lät för sin sons räkning genom en ambassad till Köpenhamn begära hennes hand. Storfursten ville begagna detta äktenskap såsom medel att i godo komma åt — ett stycke af Finland. Men konung Hans fann ej rådligt att reta sina svenska undersåter genom en alltför intim förbindelse med deras arffiende. Dessutom var på den tiden den allmänna opinionen? om ryssarne än mindre fördelaktig än nu. I nyaste tider har man gett det civiliserade Europas furstar, den ene uppträda såsom valet de bourreau åt Ryssland, den andre efterhängset utbjuda sina döttrar åt dess storfurstar, den tredje, i brist på bättre, uppkalla sina söner med czarens namn, 0. s. v. Men den tiden var det ej så. Konung Hans skulle ej vågat, äfven om han velat, gifva sin dotter åt den kätterske czarens kätterske son; påfven skulle kanhända ha bannlyst honom. Huru tiden förändrar! Danmark är nu ettprotestantiskt land; konung Kristian IX är lugn för påfvens bullor; och hans dotter, prinsessan Dagmar, kan skifta troslära med mindre svårighet, än det kostar att påtaga brudklädniagen. Nåväl, konung Hans gjorde till en början undanflykter, såsom att prinsessan var för ung, nästan ?bara barnet?, m. m. sådant i vanlig diplomatisk stil. Men medan han uppehöll herrn i Moskwa!med fagert tal, säg han sig om på annat håll; äfven det röjer en diplomat nära nog i vår tids anda. Och hans ögon föllo med välbehag på kurfursten Joachim af Brandenburg. Många skäl talade för honom. Konung Hans moder var en brandenburgisk prinsessa, och friaren var allmänt erkänd? för en mycket hoppgifvande ung man, dessutom på höjden af sin tids bildning. Den 6 Febr. 1500 slöts äktenskapskontraktet i Kiel. Prinsessan skulle få en hemgift om 30,000 gyllen, samt en efter hennes stånd och värvighet lämpad trousseau: kläder, smycken och andra dyrbarheter. Som hon genom sin farmor var beslägtad med sin tillkommande make, behöfdes påflig dispens. Det gick som en dans, att utverka densamma af Alexander VI; hvad den kostade, förmäler historien — oss veterligen — ej. Bröllopet skulle firas hösten 1501; kurfursten var ännu blott 16 år och stod under förpyndare. Men det blef ej af på utsatt tid, ej heller kunde brudens fader, såsom Tofvadt var, följa prinsessan fill hennes nya fädernesland. Han begick, som man vet, en stor dumhet nere i Ditmarsken år 1500, der han med sin präktiga här lät slå sig förderfvad af några fattiga e bönder, hvilket helt naturligt. nedstäm hans glada umör; dessutom fick han åtskilligt trassel i Sverge, hväårs utredning var rätt benig. Alltnog, det.-var då som nu; att de fördömda regeringsärendena med:ogo en oproportionerligt dryg del af en eegents dyrbara tid. Han kunde således irsaka sig på samma sätt, som Mephistoyheles i ?Faust?: Många och dyra pligter Mig kalla till annan ort. I alla fall firades bröllopet omsider, med tor prakt och ståt, i Stendal den 10 April EM Anch ojak lila hva fagtäön kananan Tao