ön blifvit bestigen, en ortsbestämning gjord m. m., återvände vi den 7 till Castrens öar. I förbifarten stego vi i land vid vårt förra rastställe på Parrys ö. Medan jag der uppmätte några solhöjder för att bestämma kronometerns dragning, klättrade Porell och Petersen upp på nägra närbelägna bergshöjder för att taga reda på isens läge. Då de kommo ned till båten berättade de, att man kunde se en öppen gata i drif-isen åt Nordostlandet till, och de hoppades derföre, att inga svårare hinder skulle möta vår återfärd. Vi sköto derföre genast ut vår båt ånyo och styrde kosan åt det håll, der isfältet hade synts mest öppet. Men antingen vi icke kunde från den låga båten få rätt på den öppning i drif-isfältet, som man kunde se från bergshöjderna på Parrys ö, eller om, säsom sannolikare är, den smala öppningen hastigt ånyo packat sig tillsammans, nog af, vi hade icke rott en fjerdedels mil, förrän vår båt på alla sidor var tätt omgifven af drif-is. För att kunna komma vidare måste vi nu ömsom lossa alla sakerna ifrån båten, bära dem särskildt öfver isfälten och derpå släpa bå ten efter, ömsom, då någon smal öppning visade sig, ånyo lasta in sakerna och med årorna staka båten fram, ty någon egentlig rodd kom knappast i fråga. Då man tillika betänker, att man hvarken från båten eller från ett högre isstycke hade någon vidsträcktare utsigt öfver isfältet, uch att man således ständigt for fram liksom på måfå, äfvensom att isen var i ständig rörelse, så alt kanaler i densamma ömsom öppnade sig, ömsom ånyo sköto ihop, ofta med sådan hastighet, att man endast genom den ytterligaste påpasslighet kunde hindra båten från att sönderkrossas, så kan man lätt finna huru besvärhg och farlig en sådan färd genom ett fält af pack-is är. Medan vi sålunda långsamt arbetade oss igenom packisen, drefvo vi tillsammans med isfältet åt öster, så att vi först efter nära 12 timmars mödosamt arbete nådde öppet vatten i närheten af den ö, som vi vid återfärden besökte och benämnde Scoresbys ö. Kursen ställdes härifrån till Castrens öar, dit vi kommo klockan 5 om morgonen den 8 Au gusti. Vi funno här lyckligtvis ymnigt af dritved och uppgjorde genast en stor stockeld för att torka våra genomvåta kläder; de flesta af oss hade nemligen under färden öfver pack-isen och sprången från ett isstycke till ett annat fallit emellan dem och fått sig ett mer eller mindre fullständigt kallt bad. Följande dagen reste vi vidare till den udde, som på äldre kartor af Spetsbergen oriktigt är angifven såsom landets nordligaste udde, och till följd deraf erhållit det numera föga lämpliga namnet Extreme Hook. Sedan vi derstädes uppklättrat på de långsamt sluttande bergshöjderna och ifrån dem skaffat oss en öftversigt af kringliggande nejder, öfvertygade vi oss derom, att de på gamla kartor upptagna sund, som skulle skilja Stora Stenön och den halfö, hvars nordligaste udde benämnes Nordcap, från det egentliga Nordostlandet, antingen aldrig funnits till eller åtminstone numera genom landets höjning eller jöklarnes frambrytande blifvit 1gentyllda. De ställen, hvarest dessa sund på de gamla kartorna angifvas vara belägna, upptagas numera af läga dälder, uppfyllda med små jöklar och begränsade af höga berg eller isfjell. (Forts.)