, ehuru stor teosof han än var, dock förnäm ligast var rationalist?. Detta rationalistiska grunddrag hos Sve denborg har i slimänhet varit alltför mycke förbisedt. A:t emellertid Matter ej står en sam i denna uppfattning visar sig af täbin gerskolans faders, Baurs, yttrande i samm: anda, hvilket torde för M. varit obekant och som detta heller aldrig varit i Sverg ofientliggjordt, anse vi oss böra anföra de hufvudsukligaste deraf. Efter en vidlyftig och, som vanligt, ytterst skarpsinning ana lys af den svedenborgska dogmatikens grund lära yttrar Baur: ?Att S. är ett helt egen domligt fenomen för sin tid, kan i inger iramställning af hans lära döljas, lika fite som den här gjorda gick ut på att i honon blott se en abnuormitet. Det händer så ofta. att man för det öfverraskande, som andeskådarn har, förbiser det verkligt andliga. som fanns hos honom, den äkta spekulativa halten i hans lära, genom hvilken han lika mycket höjer sig öfver sin tids tomhet och flackhet, som han med detsamma ställer sig bredvid så många andra, hvilka, om än på helt audra vägar, kommit till samma su spekulativa tänkandes resultater. Vi ha här ett tankinonehåll, som bör noga skiljas från den tillfälliga form, hvari det hos S. framstår: ett innehåll, som alltfort tränger fram i det tänkande medvetandet, alltfort söker en förmedlande form, tills det slutligen lyckas anden att ur sig sjelf utveckla det. Största bristen i förmedlingen är hos S., att för honom det, som skall vara ett tänkt och begripet, är ett omedelbart äskådadt och i transcendent andeumgängelse tförnummet... Det mest karakteristiska hos är, att det abstrakta, metodiskt sig utvecklande tänkandet går hand i hand med haus alla sjelfmedvetandets skrankor upphäfvande visio ner. Ja, 5. har till och med (hvad som skiljer honom från alla vanliga mystiker) i sig en äkta rationalistisk princip, som hos honom skildt uttalar sig i hans negativa kritiska ställning till den kyrkliza dogmen. I detta hans väsens grunddreg står han som mest i sin tids gemensamma medvetande. Men äfven sjeliva den så egendomliga formen af hans lära, den rent subjektiva pri gel, som påtryckt den henne så gåtoiulla imdividualivet, är ej äfven detta, om vi betrakta det ur hennes tids allmänna synpunkt, ett fenomen, i hvilket den denna tid ötverhufvud beherrskande subjektivitetens princip ulspeglar sig i en ny rellex. för att äfven i denna form vindicera sin rätt? Så står hau, om vi sammanfatta allt, liksom han såväl tillhör sin tid, som äfven med den i så hög grad kontrasterar, och i hela formen afsiv så. egendomliga, liksom ur en högre verld ned: komna, företeelse i sig bär ew oändligt rikt och djupt innehåll, hvilket liksom ännu vän: lur på sin tolk, som förmär omsätta det i menskliga ord och begrepp, — som en äkta rofetisk gestalt i sin sädana profeter behötvande tid.? Atven Matter vill förklara S. såsom ett barn i sin tid, och karakteriserar honom som ?en teosof med egna idter och eget språk, en skriftställare af utomordentlig riknaliighet, som besitter en vidtomfattande lärdom och föraktar hvarje slags mensklig myndighet; en filosof, som allt under dei nan beler andeskådare och svärmare af alla slag, skämtar öltver deras villtarelser, videpelse och läurogenhet; fäller domslut som lärd: och berättar omedelbara uppenpårelser. Men: om detta är en i skepticisnens uch otrons tidehvai! sällsynt man, så ir han närmare och i sin helhet betraktad cke desto mindre ett ieuomen, som ju kan örklaras säväl al detta som af det löregånde seklet. Tvärtom skall tt nogare stulium at några havs I ävgares och sumidas lefnad och skrit erbjuda oss de nest förvå 2 analogier?. Liksom ofriga utländingar, vilseledda al s exereitiedisputation, anser Matter denna r gradual och gör honom till magister, wvilket ban dock icke var. Likaledes tar van felt, då han anser S. adlad som belöuivg för tjenster i norska kriget. Det var kenna tid vanligt, att biskoparne erhöllo dlig värdighet tör kela sina tamiljer, såsom k här var hände Emellertid har man rpå utrikes byggt ett helt babelstorn al ubillningar, såsom man finner af detta rande: De, hvilka i S. se en mystir, förirrad i himlarymden, ta honom ä;en naturligtvis för en af dessa vitterhetsdkare, som i Sverge så ofta prydas med oma titlar och ordensband, uton betydelse, ch förklar. honom a priori för en af holets politiska tjensteandar?. Uppgiften om nodrens död 1720 bör ändras till stjufmoerns. Måhända är öfversättningen något elaktig 1 följande yttranden, eller ock böra rden tagas 1 fransk mening: S., som var in artesian i allt hvad man egentligen menar ned filosofi, logik och metod, var det föga psykologi och metafysik och alldeles icke kosmologi? (sid. 34). Huns filosofi törler sig lik: psykologiskt var hon densamma om Cartesii? (sid. 75). Anmärkningen att etenskapsskademien icke tillegnade sig 5. örr än han blifvit hedrud af andra lärda amfund, förklaras till fullo af denna aka-. emis sena utiltelse. Uppgifterna om tidunkten för S:s första syner böra berigtigus å, att de allmänna började 1743, men de pecifikt teologiska 1745. Berättelsen om öhmisnen general Gichtel, som på knä i tt kabinett trodde sig slå Ludvig XIV:s rmeer vid Ramillis och Höchstädt, kunna i illustrera med svenska böhmianers tro, tt icke de allierade, utan N. N.s böner unno slaget vid Leipzig. Matter klandrar, att S. ej enligt löfte bevarat Kants bref af 1768 med förfrågan om Idsvådan i Stockholm 1759. Anledningen orde vara, alt 5. med anledning af brefvet rån den då ännu föga kände Kant tagit beantskap med hans 1766 mot S. riktade bok, om 5. torde funnit mindre allvarlig. Att ants bret verkligen är skrifvet 1768, sälees efter nämnde boks utgifnivg och ej 758, som man på grund aftryckfeli Kants amlade skrifter förmodat, har Tafel beviat, och framgår älven deraf, att då eldsädan skedde 1759, har den ej kunnat i bref 4